Aftonbladet – 20 oktober 1865, sida 2

Lord Patmerston är död. Han är icke mer, denne ryktbare statsman, som i sex: tio år deltagit i vården af sitt lands allmänna angelägenheter och sedan femtioåtta år tillbaka varit, med blott korta afbrott, medlem af sitt lands regering. Han har derunder utöfvat mera inflytande än de flesta bland sina samtida, icke blott på sitt eget lands ställning, utan, man kan väl säca det, äfven på verldshändelsernas utveckling. Om detta skett mera till godt eller till ondt, derom skall måhända häfden kunna döma mera tillförlitligt och opartiskt än som för någon nu är möjligt. Visst är dock, att samtiden, utan att derför sätta tro till alla de grava beskyllningar i afseende å bevekelsegrunderna, hvilka ofta blifvit framställda, trott sig med fog kunna lägga Palmerston till last, att ha vid mer än ett tillfälle förrådt frihetans och mensklighetens heligaste intressen, då det stått i havs makt att på ett afgörande sätt främja dem. Till hans försvar anföres, att han alltid satt sitt eget lands intresse i främsta rummet, och att, om han varit konsiderationslös, ja samvetslös i sin politik, den dock städse äsyftat Englands bästa. Och erkännas må väl, att han torde kunna anses såsom en personifikation af denna den kalla egoismens politik, som man tillvitar ?det trolösa Albion?, och som ofelbart eder nee niektrhernnd erg atednnietetetlentne