tillika en skamlig handling. Bref från Daumarz. (Från Aftonbladets korrespondent.) Köpenhamn den 14 Okt. Skandinaverna i Denmark ha börjat röra sig. De ha gripit saken praktiskt an genom att utgifva Blade for Menigmard4, Det är just allmogen som bör påverkas; den har ännu bevarat den sunda känsla och det jemnmod, som sätter den i stånd att objektivt uppfatta saker och ting. Hos allmogen skola skandinaverna finna villiga öron och öppna ögon, och om det äfven ännu här och der finnes en miss-stämning mot svenskarne, deriöre att de ej kommo oss till hjelp under kriget, så råder dock nästan allmänt det medvetandet, att SvergeNorge äro de enda makter, på hvilka vi kunna stödja oss, och genom hvilkas hjelp vi kunna hoppas att återvinna vår rätt i Sönderjylland. Af dessa blad till menige man äro redan två häften utkomna, som i ett lifligt och lätt, populärt språk behandla de brännande frågorna och ådegalägga, att det är ett löst prat att påstå, att skandinaverna vilja dela Danmark. Författarne lofva att i nästa häfte undersöka den frågan, om skandinaverna vilja rödja kungen ur vägent, Det är lätt att gissa, att författarne skola komma till den slutsatsen, att något sådant alls icke är en nödvändig kouseqvens af skandinavismen. Det var en tid, då konungen sjelf hyste samma äsigt, den gången nemligen, dä han under Monrads minister underhandlade med konung Carl XV om en skandinavisk union och ett familjfördrag mellan båda dynastierna. Nu deremot har konungen kommit på andra tankar. Hvad helst som står i någon, äfven den aflägsnaste, förbindelse med skandinavismen är honom en styggelse. En svenskfödd man och borgare i Kjöbenhavn, som har den oturen att bo i närheten af konungens sommarpalats, får ej hissa sitt fäderneslands flagga. Iuwncianus Kofod, som sökt upplysa svenskaruc om anledningårne till vår jämmerliga krigsförelse, utstrykes utan ransakning och dom ur sin fäderneös milis. Pastor Birkedal, en af Danmarks mest ansedda och begåtvade prester, afskedas i onåd, emedan i riksrådet — der yttrandefriheten:dock är genom grundlagens bud tryggad — uttalat den meningen, att det varit bittre att öfverlemna kronan åt Carl XV. Allt detta lemnar tyvärr alldeles oemotsägliga bevis, att konungen -ej längre är skondinav. Vi beklaga uppriktigt, att så är; ty om konungen fortf-rande vidhåller denna åsigt; är det omöjligt at förutse, till hvilka följder det kan leda. Det gifves näppeligen någon förhoppning, att konungen åter skulle byta om sinnelag, ty alltför många bevis föreligga d:rpå, att antipatien mot och rädslan för skandinavismen slagit djupa rötter i hans själ. Särskildi synas Birkedals skandinavi antydningar he honom efterlemnat ett ege, som det cj I bli lätt att utrota. En deputalion från Birkedals församling, som bade rest tili Köpenhamn för att bedja om tillåtelse för Birkedal ätt predika i Ryslinge kyrka å tider, då den ej begagnas till offentlig gudstjenst, har ej fått företräde hos hans majestät. Deremot har kultusoch justitieministern Brestrup moitagit deputåationen och erinrat den om, att Skriften fordrar, det man skall gifva kejsaren hvad kejsaren tillhörer och Gudi hvad Gudi tillhörer. Häörpå skall deputationens ordförande ha gifvit ett utmärkt träffande svar, i det han anmärkte, att bönderna i Ryslinge (Birkedals församling) just följde dett bud, då de betalade skatt till konuvgen af Danmark, hvarjemte han lärer påmint den sjelfkållade predikanten om, hvad också står i bibeln, att man skall mera frukta Gud än menniskor. Det ernade bönderna också göra, och derför vore det deras afsigt att utträda ur folkkyrkan. Man berättar — men det kan dock svå ligen vara sånnt — att Breestrup härå genmält, att slikt kunde förbjudas, nör det strider mot den allmänna ordningen?. Det sätt, hvarpå Birkeda! och hans socknemän bebandlats, framställer sig i eit egendomligt ljus, om man kommer ihåg att baron Carl Scheel Plessen — den man, som mer än någon medverkat till Danmarks olycka — inbjudes till konungens bord i samma vefva då fosterlandsvännen Birkedal afskedas i onåd. Det säges, att Birkedals vänner tänka förära honom en lifränta, för att bereda honom en polifiskt oberoende ställ ning. g Ti I våra politiska förhållanden herrskar stor förvirring. Medan riksrådet fortsätter sitt sisyphusarbete, utan synnerlig utsigt att uppnå ett resultat, ha några godsegare och bönder slagit sig faunan, ej för att rädda fäderneslandet genom gemensämma bemödanden, utan för att ?krossa? sina politiska motståndare. De ledande männen i denna onaturliga förening äro Frijs-Frisenborg och J. A. Hansen. Den förre representerar de stora, den sednare de små bönderna. De hade nyligen ett volitiskt gille, der, bland andra, baron Blixen-Finecke ftangerade såsom storbonde. Som Heltzen var inbjuden till kalaset, uteblef en ej ringa del af småbönderna, som ej hade lust att sticka sin slef i samma gryta med hr Heltzen. Monrad, som på? sista tiden blifvit illa anskrifven hos sina foräna politiska vänner, emedan han temligen oförbehållsamt understödt bondevännerna, ernar redan i December gifva sig ut på sin låvgresa. Det säges, att han ej finver Nya Holland aflögset nog, utan vill begifva sig till Nya Zeeland, der civilisationen är i sitt blifvande. Vi hoppas att hans djupa ande? och skaande snille? måtte bli lyckobringande för ans nya fädernesland. —