Aftonbladet – 19 oktober 1865, sida 2

Ah, präktigt!? utbrast han. ?Alldeles präktigt! Jag ska genast ställa om det. Jag ska låta doktorn ordinera min hustru att resa till ett bad — det blir alldeles ypperligt — och taga barnet med sig. Jag är er utomordentligt förbunden.? Han var verkligen mr Stone utomordentligt förbunden, och skakade hjertligt hans hand. Skola vi gå ut i trädgården till Rosy?? frågade mr Stone. Nej tack, jag måste hem och meddela min hustru ert förträffliga förslag, ty jag företager aldrig någonting utan att först fråga henne om råd. Godnatt och farväl med detsamma, mr Stone, ty jag träffar er troligen inte förr än jag reser. Jag är er mycket förbunden.? Den ton, i hvilken mr Gervoise talade, hade en lätt anstrykning af ironi, och detta förvirrade mr Stone. Han såg skarpt på honom, men rummet var mörkt. Mr Gervoises ansigte gaf honom icke någon nyckel till gåtan, och denna flyktiga ljusglimt qvarlemnade icke något spår; mr Gervoise var en naturlig, enfaldig och god menniska, som i stället för att spärra in sin förryckta styfdotter öfversåg med hennes griller och nycker till en otillbörlig grad, och Antony Gervoise var en narraktig ung man, som ville gifta sig med en tokig flicka endast och allenast för hennes vackra ansigte. Med denna blinda tro på andras fara och sin egen trygghet följde mr Stone sin gäst till dörren och kallade på sin dotter, som var nere i trädgården. Det dröjde en stund innan Rosy visade sig; slutligen kom hon, och emedan mr Gervoise gick hem för att rådgöra med mrs Gervoise — utan hvars råd han aldrig företog eig det ringaste — satt mr Stone och