Aftonbladet – 14 oktober 1865, sida 3

För honom folket var ett helt, en slägt, Som genom blodets band och kärlek enigt Till samma mål gemensamt borde strälva. Han sorgsen säg, hur detiklasser söndradt Mer söndrades af ständigt nya anspråx. Han trodde alla ega lika rätt Och allas frihet vara lika grundad, Den högsfes som den lägstes, utan skilnad. Hans hjerta klappade uti hans bröst Vid känslan af att vara svensk och fri. Och derför trodde han att folkets hjerta Ock borde klappa lika varmt och högt För Sverges frihet och för Sverges vältärd. Då kungen sände sina hårda bud Från Danmark, här än mera hårdhändt tydda Af:stränga fogdar, maktens blinda trälar, Handjerfdes resa upp sitt stolta hufvud Mot orättfärdighet och öfvervåld. Och när i landet, bondens rätt till trots, Lag trampades af stormäns öfverdåd, Han trädde fram att rätten modigt skydda, I själ och hjerta, som till handlingssätt, En folkets man, han blef ur folkets leder På folkets skuldror lyft till makt och ära. Af segern hänförd han ej nånsin glömde; Att: folkets väl tillika var hans väl. : Hän lade icke nägra nya bördor På folket, ren af dryga skatter tryckt, Men sökte lindra tyngden af de gamla. Han kände djupt att folkets rätt och frihet Var sköna priset för hans lefnads kamp. Ej visar häfden oss en ledare, Den folket: lika gerna följt och lydt, Som Engelbrekt i strid och frid det lydde, Dock med en säker vilja, kraftfull hand I stormens svall han tyglade dess ifver. Och der hans härar tägat, inga tårar I spåren götos efter mord och plundring. Vid ljudet af hans röst från hemmets härd Från maka, barn och brud man skyndade