Då fräcka mördarhanden skurit af Hans lifstråd och med honom Sverges lycka. Men ingen känner nu den platsen säkert Der han begrofs; ej-ens en enkel inskrift På grafven säger oss: här hvitar Engelbrekt. Ren något mer än fyrahundra år Förgått sen denne folkets trogne vän Blef mördad af en svensk, en ättstor man Af gammal atelsslägt med stolta anor. Men namnet glömdes ej, fast icke vårdadt Men denna ömhet, som ett tacksamt folk Så gerna visar sina stora män. : Nu var det väl på tiden art försona, Hvad fyra seklers ljumhet har förbrutit. Uppmärksamheten åter blifvit vänd Till dessa dunkla fält på minnets himmel, Hvaröfver häfden spridde ringa ljus. Der strålar än i ofördunklad glans Den mannens stjerna klart ur djupa mörkret Af oförrätt, förtryck och blodig tvedrägt. Men man har glömt ait ditåt vävda blicken, Af andra nya stjernors skimmer bländad. Vår Engelbrekt var folkets höfvidsman eh folkets man; på denna ban den förste . fullare och jemväl högre mering, Än de, som efter honom trädde fram Med större framgång, men för samma mål. öjelf hyddans son han tidigt lärt sig håfa Förtrycket öfvadt mot en svagare ;j blott af främlingar, men ock af svenskar ; Atminstone af svenskar hemligt skyddadt. hjertat brann en helig frihetslängtan )eh intet aktade han sjelf för dyrt, )in land och folk och frihet kunde värnas Mot inhemsk tvedrägt, främmande förtryck. å fosterlandets altare han offrat sin frid, sitt blod, ja ock sitt namn och rykte, om sudlades af hätska fiender Ich äfundsfulla tungörs lömska gift.