Man ropar med förvåning: ?det är han !? Nu flög af tjusning öfver mina läppar Ett ovilkorligt utrop: det är han! Så måste denne mannen ha sett ut, Som kunde väcka stormen, men ock tygla Lössläppta vindarne midt under yran. Den bilden syns mig värdig Engelbrekt.? Omkriog mig undertiden hade samlats En hop nytikna, som med stum förundran Såg på, hur noga jag betraktade Den bild, som var för dem så välbekant. Men knappt det första ordet flugit ut Igenom mina läppars stängsel, innan En trädde fram ur sysslolvsa hopen Och höfligt helsande mig talte till: ?Ni synes obekant, kanske en främling. Dock är ni ej för oss alldeles främling, Då ni förstår så väl att riktigt skatta Det konstverk, som vi alle högt beundra; En prydnad och en ära för vår stad, Ett föremål för hvarje svensk mans stollthet. Ja, ni har rätt. Det är vår Engelbrelkt. Hans fader hette också Engelbrekt, En man af folket, hade ivga anor Att ge sin son i arf, som bana vägen Till rikedom och makt och äreställen. Men han var folkets man och frejdstort blef Det namnet Engelbrekt i Sverges häfder, Det namnet är oss tvefaldt kärt, ty svensk Han var och i de sista lefnadsåren I denna landsort fäste han sitt hem. Som Nerikes höfding sist han innehade Det fasta slottet här i Örebro, Hvars tjocka murar trotsat fienders Och tidens mäktiga förenta anfall. Ännu det står en väldig minnesvärd Af gångna slägters jättelika kraft. Här njöt han blott en kort och flyktig hvila, Och stoftet det i templet snart lick rö,