Försjunken i betraktelser jag länge Orörligt stilla stod på samma fläck, Med blicken stadigt fäst på sköna bilden Och tanken fängslad af dess ädla uttryck. I själen väcktes månget dunkelt minne, Och månget halfutplånadt blad ur häfden, Med bloddrag tecesnadt, ej med blomsterskrift, Stod åter klart och lifligt fram för tanken. I hvarje här, i hvarje företag, Mig syntes denna manliga gestalt Med skäl den främsta platsen kunnat fordra ; Den tycktes mig af gammalt välbekant, Fastän jag visste, att jag aldrig skådat Den bilden förr, om ej i drömmens spegel. Men konstnärns snilleblick åt oss kan skapa En lika skön, som sann och trogen bild Af spridda drag, dem häfdens blad förvarat. Och sen han ställer den i formens tullhet För ögat fram så lefvande och verklig, Att gerast som bekant han känns igen,