Med täta kronor, raka st-mmar, ställda I rader böjda till en vidsträckt halfkrets. I samma riktn ng sträckte sig en gång Betäckt af sjösand fin och hvit som snö, Samt len och mjuk som någon förmaksmatta. I trädens skugga hvilobävkar stodo, Att bjuda vandrarn ro och ijuflig svalka, När solens lågor gjorde skuggan kär. I midten af den gräsbeväxta planen En piedestal bar upp en härlig bild Af bronz, i hvilken skicklig konstnärshand En oförgävglig minnesstod sig upprest. Fotställniogen var sjelf ett prydligt konstverk Af rosenträd och snöhvit Nora-marmor, Så ren och bländande, att knappt Carrara Åt mejseln bjöd ett mera utsökt block. På begge sidor stod i stenen ristad En skrift med stora, klara gyldne drag, Som talte om åt hvilken och af hvilken Den stoden upprest var till minnesgärd.