Och fritt var åter Sverges land, Och folkets boja sprängd; Men aldrig blef på jordens strand Slik glädje obemängd. Hvad fick det folk, som köpt med mod Sin hembygd fri för eget blod, — Visst fick det något stort? — Ja, det fick se sin räddersman Tillbakasatt inför en ann — Som hade intet gjort! — Men afund hann ej bjeltens själ: Befriadt landet var, Då var han lönad äfvenväl, Och intet agg han bar! — Och snart än mer fick folket se: Fick se sin hjelte, dignande, Men verkande ändå För land och fo!k, i strid och fred, — Af mördaryxan huggen ned, Och mördarn strafflös gå! O tid af tvedrägt, tid af blygd, O tid af bitter harm, Då klagan ljöd från hvarje bygd, Och sorg grep hvarje barm! Fast under seklers aska lagd Den glömmes ej, din hemska bragd, Den flammar längt ifrån, Ett Kains-märke på din kind, Du brustna tid, som stötte, blind Från dig, din störste son! Men hvad den mörka forntid bröt, Vår lid försona må; Den eld som brann, den storm som röt, Ha slocknat båda två. På afstånd ligger hjeliens strid Med skugga mörk, med dager blit, För våra blickar, klar; Nu se vi bäst hur utan flärd, Fur herrlig, hur beundransvärd, Hur jättestor han var! Och Sverge gälda vill sin skuld Till Engelbrekt i dag. Ur bronsen le i solens guld Mot oss hans blida drag: Otacksamhetens fläck till slut Ur våra häfder plånats ut, Han uppstår ur sin graf, Och ser omkring sig frie män, Och ser det land okufvadt än, Som lif och blod han gaf! Så stånde han vid Hjelmarns strand Som vakt, befriaren, Och blicke öfver sjö och land Ned uppå nordens män! Utur hans äd!a blod rann opp Den frihetsplanta som vårt hopp Ser högt mot himlen sträckt; Men hotas den med undergång, Skall himlens Gud nog än en gång Oas ge en Ebngelbrekt!