Sig ställde fram i all sin enkla skönhet; Den sydliga portal!n med rika bildverk — En härhg skapelse af göthisk konst — Var återställd till hvad den engång varit. Det öppna choret, med sin sköna hvälfning Och spetsbågstönster. prydda rikt af rosverk, Upplystes af ett mildradt ljus, som sken In genom rutor konstrikt målade Med skildriogar, i månvga klara färger, Af Frälsarns milda, kärleksrika vandel Och af hans sista, bittra lidande. Framför det höga templets södra sida Låg bredd en liten gräsplan frisk och täck, Med blomstergrupper, småträd, rosenbuskar Och genomslingrad utaf jemna gångar. Der funno ögonen en ljuflig hvila, När de kring hvimlet, som sig ständigt rörde, Förgäfves irrat och ej funnit ro. Jag stannade en stund i glad beundran Af dessa föremål för mig så nya, Men dock at gammalt älven välbekanta. Mig var det, som då efter många år Man återser en ä!skad ungdomsvän, Som under tiden bildats ut till man. Densamme är dock icke fullt densamme; Hvad förr hos gossen eller ynglingen Var endast blomma, nu har vecklats ut Till ädel frukt, som väl för oss är ny, Men sprungen fram ur denna späda blomma. Det, gamla välbekanta älske vi, Men ock det nya som utur det stammar. Det väcker fröjd att se det nya sköna Förenadt vara med det gamla goda. Då ögonen sig mättat genom skådning, Jag vände mig mot torgets nedre kant, Utefter husens rad på upphöjd gångstig, Fram till en öppen, jemn och skugerik plan; Den var beklädd af gräsrikt, safigrönt täcke, Mjukt, sammetslikt och fint; aflindar skuggad;