STOCKHOLM iden 14 Okt, ENGELBREKT. I Sverges gamla häfder stå Så många stora namn Som omkr ing verlden gått, och gå Ännu i jättehamn; Men intet står d.r mera rent, Med folkets hjerta mer förent, Fast ej af kungaslägt, Och intet har en sådan klang, Fast utan prål af börd och rang Som namnet Engelbrekt! Vid detta namn, hur väcks en här Af skilda minnen opp: Vårt land var kränkt, dess fall var när, Dess söner utan hopp. På tronen satt en utländsk kung, Och spiran i hans hand föll tung På bondens hjessa ned, Och fogden i sitt öfvermod Sög landets merg och folkets blod, Och hånade dess sed. I rök man hängde bonden opp, När allt han ej fördrog, Och spände qvinnan3 veka kropp I ok för lass och plog. Och landets store, rådets män Och kyrkans furstar, skötte än Sin sekelsgamla tvist, Och ingen af dem ömkan bar Med landet som förlamadt var, Med folket som led brist. Margrethas tanke: norden ett, Ert land till sensta dar, Knappt hade ännu dagen sett Förrn den förfuskad var. Ty spiran, som bars högt förut Af qvinnans händer, föll till slut Uti en dåres våld; Och herrarne de tvistade, Af munkarne kringlistade, Och bonden, han var såld! En rördes dock af landets nöd, En hörde folkets röst, Ty se, dess eget hjerta sjöd Uti den mannens bröst. Och denne man var Engelbrekt, Af landets djupa fara väckt Till handlingskraft och mod, Och snart i de förtrycktas namn Han i det stolta Köpenhamn För kungens öga stod. Och manligt djerft han förde fram De sinas klagomål, i; Så enkel och så allvarsam Midt bland allt flärdens prål. På ärlig dalekarla-sed Han slungade hvar bruten ed Djerft fram för tronens fot, Och se, der satt den tyske kung Af vrede blek, och blicken tung På klagarn föll med hot. I morren alltid? — kungen sad — ?J djerfve svenske män! — ?Men gif dig hemåt nu åstad Och vänd ej mer igen !? — Men Engelbrekt han kom ändå, Han var ej mera rädd än så, Han lydde intet tvång, Och när hon: andra gängen gick, Till kungen sade stolt hans blick: 7Jag kommer än en gång!? Och länge drog det icke om — Ty söl var ej. hans. sed — Förrän han tredje gången kom, Men — då var folket med! Då strömmade från höjd och dal De dalamän till tusental Emot hans fana ner;Kring hvarje bygd stor klockan ljöd Och hvarje barm af hämdlust sjöd, Och tvekan fanns ej mer! Och borgen skalf, och modet brast De fogdar sunnanfrån, De packade sig bort med hast, Vid :allna murars dån! Och som en stormvåg, snabb som den, Kring landet flög befrielsen, På röda vingars par, Och mången man af storan slägt Nu gjorde ett med Engelbrekt — Sen faran öfver var! Här gällde akta eget skinn, Ty bondens harm var tänd, Och pilen stacks så lätt ej in Sen bågen väl var spänd. Så tänkte, skrämda, rådets män, Och kyrkans furstar komma sen Också med gina kraf; Men Eovgelbrekt han tvang dem dock, När annat icke halp, med pock, Att sätta kungen af ÅN Fem IM d A DD m ID M mNYA ri AA