Jag stod i Örebro på stora torget. Ej mer det gamla, trånga, skräpiga; Men på en rymlig, skön och städad plan, Der tusental med lätthet kunde rymmas. Omkring mig böljade i brokigt hvimmel En talrik mängd af folk från stad och land, Köpslagande om rikliga förråd Af allt, hvad välskött land förmådde alstra. Der sågs en mingfald utaf skiljda drägter; Der hördes Nerikesmålets skiftningar, Ty folk från alla kanter samlats dit. Det var ett lif, en rörelse, ett hvimmel, Som blott en marknad plägar förete. Jag stod der länge tyst i glad beskådning; Ty skön är taflan af ett verksamt lif, Helst när den ställer fram en hflig bild Af allmänt välstånd jemte allmän trefnad. På begge sidor torget var begrinsadt Med hvar sin read af stora höga hus, Dem konstnärshand med smak och måtta smyckat; Der sågos handelsbodar, rikligt fyllde Af varor skiftande i färg och form, Ur speeelfönster, höga hvälfda dörrar, Hvarandra öfverbjuda med sin prakt, Men handeln ej inkräktat hela rummet, Fastän han broderslott för sig behållit; Här fann man ock ett prydligt lärohus Och rådspalats med höga domarsalar. På detta ställe var förenadt allt, Som ger åt samhällslifvet grund och ordning, Med näringslifvete rörliga bestyr; Ty ock vid torgets början höjde sig Det gamla gråa medeltidens tempel, Erinr.nde om lifvets högre mål, Och att lekamligt väl ej lifvet fyller. Dock äfven denna byggnad var förändrad; Allt lumpet krimskrams från en smaklös tid, Bom henne vanställt, var alldeles borta, Och kyrkans grundplan; äter ren och fri,