EN FÖRVERKLIGAD DRÖM. I den epilog, som afslutar sångeykeln Engelbrekt af G. W. Gumeelius, låter skalden, som bekant, en drömsyn uppkalla för blicken den minnesstod ö ver hjelten, som vu förnämligast genom hans bemödanden blifvit en verklighet. Vi bereda säkert våra läsare ett nöje då vi, dagen till är:, återgifva denna vackra sång: Den sista tonen af min sista sång Om Engelbrekt nyss hade fullt förklingat, Och än jeg satt i stilla tankar sänkt, Då sakta ned på mina ögonlock En tyogd sig lade. Ljuft jag slumrade Och öfver själen göts ett töckenhölje, Som tanken ej förmådde genomtränga. På engång !yite sig ur själens djup En rosenfärgad dröm, som svälvade På brokiga och skimmerrika vinger, Skönt virkade af guld och himmelsblått; Han höjde hufvudt, såg sig gladt omkring, Med blickar klara såsom sommarsolens, När hon sig afklädt morgontöcknens slöja. Med späda rosenfingrar höll han fram För själens skärpta blick sin klara spegel, I hvilken dessa bilder tecknats af, Som jag ur minnet nu försöker måla. Jag tyckte mig förflyttad till den ort, Der förr jag lefde fridfullt sälla dagar I älskadt hem, i vänners ljufva krets; Allt var mig välbekant, men dock tillika Så främmande och nytt, ty sjelfva platsen, Nyss härjad genom elden och förstörd, Vär nu ombildad, allt omkring förskönad: