Aftonbladet – 13 oktober 1865, sida 3

ör tredje resan stöld straffade förre stentryckerirbetaren Johan Albert Strömberg. Denne och ans broder, förre fabriksarbetaren Reinhold FreIrik Strömberg, också straffad för stöld och som id tillfället då sakerna utbjödos varit isällskap ned honom, anträffades i morse klockan 5 uti deas gemensamma bostad i huset n:r 21 vid Reentjernas gränd. De förnekade all vetskap om tillgreppet, men blefvo häktade och voro i dag inställda till ransakning i poliskammaren, hvarvid le på allt vis sökte svänga sig ifrån saken. — ÅA rådhusrättens fjerde afdelning påropades i går ett mål, dervid å kärandesidan inställde sig em smålandsbonde vid namn Carl Gustaf Jonsson samt å svarandesidan, grosshandlaren Thorell, boende i huset n:r 1 Jerntorget. Af stämningen inhemtades, att käranden lånt en bössa af hr Thorell. Då han kom för att återställa densamma, hade Jonsson velat ta urladdstaken, emedan denna enligt hans utsago tillhörde annan person, men då hade hr Thorell öfverfallit och slagit Jonsson samt kastat ut honom i förstugan, der han en stund blef liggande. En poliskonstapel, som kallat sig Larsson, men troligen uppgifvit falskt namn, emedan ingen konstapel med det namnet fanns, såsom Jonsson sedermera vid förfrågan erfarit, hade derefter infunnit sig, fattat Jonsson i håret och släpat ut honom på gården o. s. v. Under det käranden afgaf denna berättelse på sin småländska dialekt, deri åtskilliga provincialismer förekommo, såsom spjelka i stället för sparka o. s. v., gapskrattade hr Thorell oupphörligt och iakttog ett föga passande uppförande inför rätta, utan att detta föranledde rättens ordförande, rådman Norbin, att med anledning deraf göra någon anmärkning. Hr Thorell bestred angifvelsen, påstående att alltsammans var en lögn, afgat en berättelse, ofta afbruten derigenom atthan sjelf föll i skratt, om huru han gjort Jonssons bekantskap genom att denne bjudit ut hundar åt honom, huru de för en månad sedan tillsammans varit på jagt, hvarefter Jonsson fått låna hr Thorells bössa, hvilken han behållit, tills hr Thorell ifrågavarande dag af en händelse träffat Jonsson, då hän skickat ett stadsbud med honom, för att fåigen bössan. Vid 2-tiden på dagen hade Jonsson kommit dermeu, dispyt hade uppstått om laddstaken, och då Jonsson burit sig dumt åt, hade hr Thorell öppnat dörren amt gifvit Jonsson en lindrig knuff, så att han kommit ut i förstugan. Denna berättelse afgafs under det hr Thorell den ena gången efter den andra brast ut i skratt. ?Men knuffen måtte väl ej ha varit så lindrig, efter käranden föll i goltvet och skadade sig s illa, att han, enligt egen uppgift, blef sanslös?, inföll ordföranden. åh det är en lögn, han kastade sjelf omkull sig och sanslös var han inte, ty han låg der och skratta filen rackarn :hela tilgn, genmälte hr Thorell. Jag anhåller ätt få bevisa mina påståenden, begärde käranden. Hur fan vill du bevisa någonting — det fanns ju ingen närvarande, och din bevisning duger inte för svina?, utlät sig slutligen hr grosshandlaren. De sista yttrandena syntes rättens ledamöter så mustiga, att de böjde sig ner öfver dombordet, men ej den minsta anmärkning från ordförandens sida gjordes om ett dylikt opassande beteende. :