Aftonbladet – 13 oktober 1865, sida 2

Doktor Rogerson såg frågande ut, mer han gjorde ingen anmärkning. Mrs Roger. son tog fram sin anteckningsbok, doppade pennan i bläckhornet, som hölls af Jane, en smärt blåögd flicka, och började skrifva. Hvad skrifver du, min söta vän?4 frå. gade doktor Rogerson. 4Jag skrifver en förteckning på de nödvändigaste saker, som måste köpas för de 20 punden4, svarade hans hustru lugnt. Skall jag läsa upp den för dig?5 Som du vill, min vän. Mary, vartyst. Åt William en ny uppsättning af kläder; åt James dito; åt Andrew dito; åt Mary en py kappa; åt Jane en ny klädning; ät lillparveln ett par stöflor.4 Doktor Rogerson suckade. Han visste hvad lillparvelns fötter kunde nöta stöflor; elt par hvarannan vecka var det vanliga. Och du sjelf, min älskade, — hvad bar du satt upp åt dig sjelf? frågade ban. SIngentiug, euckade mrs Rogerson. Vi ha inte råd till det, doktor Rogerson. Jo, min älskade, det ha vi visst det. Om barnen få så mycket, så skall deras mor också ha något. Jug kan inte tillåta det der, min vän. Sennerligen jag det kan. Godt, min vän; jag kon icke neka, att jag gerna ville ha en klädeskofta — en broderad, förstås. Naturligtvist, svarade han muntert, — Spaturligtvis, min söta vän. Det var en skön sak, detia lätta sätt att få pengar. Det är så alltid, utom för den kloke och den stolte, och doktor och mrs Rogerson kunde icke göra anspråk på att vara någotdera. De tillhörde det oräkneliga antalet af dem, för hvilka det närvarande och dess kraf äro allt — som noga stänga till den dörr som döljer framtiden för menniskanos blick och tillsluta sina ögon för att