Aftonbladet – 12 oktober 1865, sida 3

Oo VISKA AUSCCE OCH Ttypert, UVilRka TCG Ip läro i omlopp, och i hufvudsak ej ge åskåIdaren något nytt. Det beror i sådana fall På skriftställarens val af förebilder och kännedom af scenen, till hvad grad den dra.matiska ragouten blir smaklig. Vi tro, att I författeren till Två hem i afseende på sina lätt igenkända mönster kunnat träffa lyck ligare val än han gj ty att hans skådeIspel är ett alster af läsning och teater, mer Jän af lifsåskådning och erfarenhet, torde knappt kunna bestridas. Deremst kan ej frånkännas honom en viss scenisk arrangeIringsförmåga, som vore i stånd att frambringa verkligt dramatiska effekter, om den understöddes af ämnets behandling i öfrigt. ITy hvad plananläggning och isynnerhet katakterernas utveckling beträffar, är författaren ej blott osjelfständig i det stora hela, utan äfven synnerligen omogen, ja, stundom trivial ända till — om förlåtelse! — puerilitet. Hans hjelte, Henrik Boman, är t. ex. elt slags .kotzebuiek beskedliggörare?, som går omkring, t. 0. m. när bans egen fabrik brinner, för att rycka mordvapen ur handen på folk (en manöver, som han för säkerhetens. skull förnyar i sista akten), samt i öfrigt för att predika lagen och evangelium för både den ena och den andra. Aiven de flesta öfriga personerna äro tecknade dels med en öfverdrift och onatur, som ibland slår öfver i det löjliga, dels med platt alldaglighet, båda delarne van liga följder af det manår, det sentimentala, i hvilket stycket är skrifvet. — Utförandet är, såsom oftats på Södra teatern, rätt värdadt och söker tremhålla skådespelets effektpartier, om än knappast någon af de medspelande lyckes att djupare intressera, hvilket vi ej heller tro vara möjligt. Till efterpjes har trenne gånger gifvits A. B. C., ett raljeri?, eom verkligen gär för långt i pröfvandet af åskådarnes tålamod. Nägot orimbgare, träkigare och befängdare machverk torde till och med en tysk lustspelsdiktares? hjerna ha svårt att utkläcka, och att ett sådant stycke kunnat icke blott fritt bearbetas, utan till och med förses med öriginalkuplett?r och gi vas, bevisar, att den goda smaken på flera höll men — för mycket är för mycket?. Kongl. Dramatiska teatern har denna erna Domare och part och Drottningens gemål, bäda transka originaler. Det förra stycket är ett särdeles hehagligt litet kairän osannolikheter oc: öfverdrifter, men som ovilkorligen med-:ela sig åt bäde skå despelare och publik. De fyra utförande täfla verkligen om företrädet, och vi våga gamle arge, men i grunden gode fadren, JacquinotAlmlöf som den beskedlige och redlige vännen, Victor-Jolin som den för Iklädde betjenttölpen eller Gabrielle-Kinmansson som hans intagande maka fyller . sitt parti bäst. — Drottningens gemål är åter ett intrigstycke i den underhällande Scribeska genren, fyndigt, rikt på spännande situationer och öfverraskanue vändningar, men på slutet måhända tröttsamt genom ötverlastningen at dylika knalleffekter. Som vanligt i Scribes manr ha karaktererna en underordnad betydelse, och stycket erbjuder också knappt mer än en framstående sädan, modisten Ciarisse Dumoulin, hvilken sörfattaren tänkt sig som representant för det franska lynnets alla glada och goda sidor midt i den portugisiska stelheten och strängheten. Att stycket för öfrigt ej far fakta, får man öfverse med, liksom att sannolikheten ibland fär sitta emellan för effektsökeriet. — Stycket går med raskhet och lif alltigenom, och mll Sandberg som modisten skördar välförtjent bifall tör sitt friska, manerfria och ibland om verklig humor vittnande spel, ett nytt bevis för det noggranna studium denna skådespelerska egnar sina roller. Öfriza medspelande fyllde alla väl sina respektive platser; och när till allt detta kommer den praktfulla och histor:skt trogna kostymuppsättningen, så torde vi ej misstaga oss om vi förutsäga det roande stycket en längre lifstid på Dramatiska teaterns scen. Kongl. Stora teatern gaf i går afton för första gången Heinrich Marschners ro mantiska opera ?Hans Heiling?, som, jemte ?Vampyren? samt Tempelherren och Judinnan?, hörer till denne kompositörs mest omtyckta och i Tyskl.nd oftast gifna arbetex för scenen. Man hade för ett par år sedan på en af Harmoniska sällskapets konserter tijlfälle att höra spridda delar af ifrågavarande opera, och den fullständiga bekautskap man nu fick göra dermed, uppfyllde utan tvilvel väl den förväntan, man kunde göra sig af de i konserttorm gilna fragmenterna deraf. Kompositören har på ett lyckligt sätt förmätt att genom hela operan, som hvilar på sagans grund, bibehälla den romaatiska färgton, som ämnet tordrar, och visar derigenom att han icke blott varit Webers personlige vän, utan att han äfven inom konstens område vandrat i denne tonsättares fotepår. Operan, som flerstädes företer ett vackert och eftektfullt sceneri, är äfven i öfrigt uppsatt och inöfvad med mycken omsorg, och e ojemnheter, som i går någon gång förmärktes, skola sannolikt bortfalla vid blifvande epresentatior er. Äfven rolltfördelningen är ganska lycklig. Hr Arlberg är fullkomligt på sin plats 1 titelrollen, som icke saknar ett visst slägttycke med den, han innehade i ?Den ondes besegrare?. Fru Stenhammars okonstlade och älskliga framställnivg ar Anna kan icke annat än ytterligare vinna genom hennes rena och innerligt musikaliska återgifvande af sängpartiet. Hr Dahlgrens vackra, klangtulla röst och flärdlösa föredrag hade här tillfälle att på bästa sätt göra sig gällande. Också erhöllo de nyssnämnda artisterna, som innehafva hufvudrollerna i stycket, ett lifligt och välförtjent bifall, hvilket äfven tillföll hr Olsson för hans särdeles friska och karakteristiska utförande af sin korta roll. Efter förnyadt åhörande torde vi snart blifva i tillfalle att återkomma till en närmare redogörelse för det hela. måste vara i otroligt sjunkande. Mycket kan och bör tolereras på en förstadsteater, vecka bjudit på tvenne nyheter, komedi: rakterslustspel, naturligtvis ej alldeles fritt anlagdt och utarbetadt med en hjertevärme, ej afgöra, om Ribaudet-Broman, som den så varsamt fram med en hop historiska :