Aftonbladet – 11 oktober 1865, sida 3

Helg mManns nUuvaranee VORNAUUtCI, VTOLNINSg gatan, n:r 41. Republiken Paraguay I motsats mot hvad svm varit tallet med andra spanskt-amerikanska stater och med Brasilien sjelf, har republiken Paraguay, alltsedan den lösgjorde sig från Spamen. och uppträdde säsom sjelfständig stat, njutit ett ostördt inre lugn. Detta lyckliga sörbällande, som bevisar det paraguayitiska iolkets klokhet och den lyckliga harmoni som råder mellan detta och dess regering, har gjort att denna unga stat ännu blifvit så föga känd i Europa: ty detta lugna, tredälskande folk, som icke söker tvist med någon och oaflätligen arbetar på utvecklingen af sitt vålstån.:, erbjuder ett temligen ringa stoff till bebandlipg inom pressen, som framtörallt truktar efter invecklade händelser och fävgslunde skildringar. Först helt nyligen har Parsgusy börjat att väcka ett mera lifligt intresse i Europa, eom hittills högst obetydligt sysselsatt sig med denna republik. Dess regerings hällning gent emot Brasiliens tive politik i atseende på Uruguay och i udet uf den strid, hvartili regerivge junciro hade uimanat det, ha öfverty opa om vig: ten och betydelsen at d 1, om hvars bjelpkällor man först på sista tiden fait närmare kännedom. Paraguay bildade fordom en del utaf det spanska vice konungar öme, hy: rs residens var i Buenos Ayres. Då Buenos Ayres år 1810 proklamerade sitt oberoende af spanreka kronan och ersat:e vicekonupgens regering med en provisorisk, begärde det Pwruguvys mecgiivande vill denna Onsstörtning och dess erkännande af den nya myndigheten; men den parogvayitiska nationen, som icke ville lösa det band, son: förenade det med Spanien och komma i beroende af Buenos Ayres, vägrade att gilva sitt samtycke. Provisoriska regeringen skickade nu under general Belgranos betäl en armå till Paraguay, för att tvinga detta land till lydnad; men hären led ett totalt nederlag och mäste kapiiulera den 12 Mars 1811. Ett par dagar derefter förkunnade det paraguayitiska folket filt fullständiga oberoende och utnämnde en provisorisk regering. Ar 1813 ersattes denna af tvenne kunsuler, Francia och Yegros; men kort derefter beklädde vadjonalkongressen Francia med diktators makt och myndighet under en tid af tem år. Denne nöjde sig likväl icke härmed, utan lät den I Maj 1816 samma nationaltörsamling utropa borom till diktator för lif-tid. Diktatorn, som under sin långa regering helt och hället isolerat republiken Ifrån ulla andra länder, dog omsider 1840, då folket anlörtrodde högsta ledningen ät en generalkommendant, som i Mars 1841 inrättade en konsularregering, hvilken under LOPP af trenne är fördes af Carlos Lopez och Mariano Alonzo, och sanktionerade är 1844 den stategrundsatis, att den verkställande mäkten skulle utövas af en på tio är vald president, som kunde omväljas. Carlos Lopez kallades till denna post, som ban på grund af trenne äterval beklädde till sin död den 10 Sept. 1862. Under de 21 är, som Lopez stod i spetsen för republiken, visade han gig såsom en utmärkt organisatör, en skicklig statsman och en fulländad diplomat. Då han kom till styret fann han ett öde, ouppodladt fält, som det tillkom honom att omskapa. Ehuru det mål han ställde framför sig icke fullständigt uppnåddes, gallde dock vil hans död republiken Paraguay för en siat med en utmärkt förvaltning och en ypperlig armåe. Säsom bevis på den omsorg han egnade undervisningen må nämnas att vid hans död funnos 500 skolor, som lemnade undervisning gratis; åkerbruk och bandel voro i ett blomströnde skick och talr ka etablissementer för sjöväsendet och militära ändamäl hade blifvit inrättade. Med utlandet underhölls bfliga förbindelser, och fördrag alslötos med Brasilien, Argentiuska koniederationen, Förenta Staterna, Frunkrike, Preussen, Sardinien och Eogland. Då presidenten Carlos Lopez kände sin sista stund nalkas, antydde han i en förseglad skrifvelse till borgarne den person, i hvars händer statens styrelse kuvde öfverlemnas tilldess församlingen hunne välja ny president, och denne person var generalen Francisco Solano Lopez, krigsminister och ötverbelälhatvare för arnen, som redan hade tagit en betydlig andel i landets inre styrelse. Nationalkongressen sammanträdde och proklamerade enhälligt den 16 Okt. 1861 general Lopez såsom republikens president. Generalen har förstått att fortsätta sin föregångares verk, alt göra sig älskad och ak tad. Hun är icke blott en kunskapsrik och skicklig militär, stan har äfven visat sig vara en utmärkt statsmun, och den hållning han antsgit mot Brasilien har fullt rävtfärdigat de förboppningar hans medborgare satte till honom. I sjeliva verket kunde det icke vara likgiltigt för Paraguay att Brasilien tillät sig angrepp uti Uruguays sjeltständighet. Så snart general Lopez regering fick underrättelse om det ultimatum, som brasilauska ministern Sa raiva ställt tili den urugunyitiska regeringen. notificerade han kabinettet i Rio de Janeiro, att Parzouay skulle betrakta de brasilianska