Aftonbladet – 11 oktober 1865, sida 3

till och med Jesu lefverne af Strauss. Att uppträda mot sådana med blott vanlig pie tistisk hucmanskost, om ock annorstäds am vändbar och örevärd, kan ofta mer skadis än gagna. Hr O. omförmäler nu ock bill. dade och religiöst sinnade hedningar, som söka stifta en egen religion med de strärveste monoteistiska grundsatser. Denna rörelse är för närvarande den intressantaste och märkvärdigaste i Indien, den har landets högsta intelligens på sin sida och pre dikar väldigt mot afeuderi och för religiösa och sociala reformer; den utskickar missiovärer och utger tidskrifter för att sprida sina lärosatser?, Här fordras sälunda kristne missionärer, gom kunna värdigt täfla med denna inhemska reformrörelse och om möjligt leda den i god riktning. Uppgilterna om barnrötverier förklarar br O. vara ren osanning, liksom så mycket anvat i L:s bok?. Möjligt; men då hr 0. sjelf medger, att infödingarne flera gånger derför onklagat missionärer inför domstolarne?, är antagandet åtminstone ursäktligt. Hr O. tror saken kunna förklaras med att ynglingar, som omfattat kristendomen, tagit sin tillflykt ejelfvilligt till missionärerna för att undgå förföljelser och der njutit skydd. Hr O. förtiger äfven här, att L till sin uppgift blifvit föran!-dd af hinduiska idningen Prabakhar, som skrifver: ?O hur smärtsamt, ett barn, ännu vaggadt i sin mors sköte, ha de fört i sitt våld. Ville regeringen oväldigt behandla alla sina undersåter, kunde barnröfveriets pest aldrig så utbreda sig.? Hr 0. nekar, att omvändelser ske af yttre bevekelsegrunder: men han undviker utt upptaga hvad Graul härom yttrat (se nfvan). äfvensom Baselkomitens reskript al 1859, som skiljer mellan fortfarande under öd för de omvände och understöd blott vid dopet. Hr O. klandrar äfven L. för hans anmärkning om missionärers oförståndiga upptrödande vid afgudafesterna och säger, ati den excentriske Hebichs uppförande härvid aldrig gillats at någon missionär?. Här är han likväl ärlig nog att medge, det L. sjelf ?fritoger flera missioner? härför och coontligen vänder sig mot Basel-missionen. Basel-komiten har ock kallat den stoörskröflige fantasten Hebichs egen beskrifning om sina bragder härvid, under engelska polisens skydd, för en Pherrlig berättelse?, h skrifver i årsberättelsen 1856: ?Viäro vertygade, att sådana scener nu skola ofta ;rkkomma?. Missionen i Udapi går tillväga på samma sätt. Hebich är icke hel!er ensam. Missionären Bion rusade upp på sjeltva D-jaggernats vagn och predikade derifrån. Man må icke heller glömma, att det äri första rummet just mot Baselmissionen, som L:s bok är riktad. Att engelska regeringen utfärdat särskild lag mot störande af andras religionsöfningar, har väl heller icke skett utan anledning. L:s okunnighet? skall äfven visa sig deri, alt han trott indiska uppororet föranledt af missionernas retsamma trots mot infödingarne. Det erkännes dock, att lord Ellenborough haft ett fådant yttrande i parJamentet. Sådant har ock, om ej minnet sviker, för ej längesedan varit anfördt i Revue des deux moades. Som det är mer än 1!e år ecdan L. började tryckningen al sin bok, är han ursäktad, om han ej känner sednare upplysningar. Indiska missionen började 1706, dess intensivaste grundläggande verksamhet faller i tiden 1750—98, dess omtång har sedan 1813 alltjemt vidests, den har nu 31 missionssällskap, 386 stationer, 2307 bistationer, 541 missionärer, 183 infödda prester, 1776 infödda kateketer, årliga inkomster af 3!2 millioner rdr rmt utom bidrag af engelsmän och infödingar i Ostindien, engelska regeringens utgift för skolväsendet åren 1860—061 gick till nära 3 millioner; och ändock finnas ej mer än 213.182 infödda evungeliska kristna, hvarat 49.658 kommunikanter (de flesta väl således born), och deraf blott en knapp !4 rena hinduer, de öfriga tillhöra de råa infödingarne i Sudan, Schaman och Tinnevelly samt de ännu råare i Malaj.lemlandet. Det är ett sorgligt resultat hos en befolkning af 180—200 millioner, deribland 130 millioner hinduer. Baselmissionen har på Hubli efter 21-örigt arbete med 5 missionärer vunnit 36 uppväxta kristoa, på den mest inbringande stationen i södra Mavgelar 349 oppväxta efter 25årigt arbete med 23 missionärer. Vi vilja ej längre trötta våra läsare härmed. Den som behagar jemföra vära sex artiklar i ämnet med hr O:s anförande. kan sjelf bäst bedöma ett i vår periodiska litterstur lyckligtvis sällsynt stridssätt. Ivgalunda kuuna vi, på de anförda grun. derna, erkänna, att L. är en sådan lögn mun?, som hr O. påstår; men skulle ock så för ett skarpsyntare öga befionas, så ha han ålminstone den förtjensten att ej dra pera sina osavningar med bibelspråk. Rättegångsoch Polissaker.