Aftonbladet – 11 oktober 1865, sida 3

granskning för att erfara hvad som bord anses konstateradt eller icke. Hr Ouchterlony, sjelf en tid missionär i Indien, har uppträdt med en sådan. Derisakna vi dock det mest önskansvärda — en utredning af hvilken trovärdighet hvarje särskild sagesman må anses ega. I stället vänder sig hr O. hufvudsakligen mot Langhans ensam, hvarigenom den läsare, som ej sett eller som glömt vår uppsats, måste få det intryck, att L. sjelf på tri hand uppfiktat, hvad br O. behagar förneka. Hr O. går tillika härvid t llväga på ett sätt, som torde föga befordra den sak han dritver och än mindre gagna honom sjelf. Så t. ex. säger han, att ?det återstår för L. att bevisa, att nio tiondedelar af Indiens kristna äro fyllbultar, men förtiger, att L. hemtat denna uppgift frän en auktoritet a! stort anseende, Petermann. Hvem är då smädvre och lögnmun?, den som ur en ryktbar och godkänd författare citerar dennes ord, eller den som påbördar sin medmennicka en uppsåtlig osanning? Petermanns ord, i hans verldsbekanta Mitibeilungen?, äro följande: io tiondedelar af dem, som kalla sig kristne, äro notoriskt begifna på fylleri och alla lar ster, eller äro utstötta, som ötverhufvud ha ingen religion och med glädje anta en ny tro. som lofvar dem pekuniera fördelar. Då de till kri-: stendomen omvände mest bli fyllbultar och anta europeernas alla laster, men ej deras dygder, så sjunker deras karakter så djupt, att blott detta skulle afskräcka en anständig inföding. som hade en karakter att förlora, från att sälla sig till en så ovärdig klass. Europeer liksom asiater sky dem, och man känner knappt ett fall, der de förre tagit en infödd kristen 1 sin tjenst. Låt nu vara, att häri ligger ötverdritt, så borde väl dock en ärlig grunskare hålla sig till den verkliga sagesmannen och kritisera hans person, samt utleta, om ske kan, orsaken till hans misstag. Derpå vinna både granskaren, läsuren och saken. Sädanttorde något hvar väntat, som sett hr O:s namn under artikeln. Ännu nödigare för sakens utredande hade varit att särskildt granska de yttranden. som missionsdirektören Graul, hvilken äfven varit i Indien och särskildt inspekterat missio nerna, hatt. Vi sammanställa här nåcra hans utlåtanden: Jag har hos alla härvarande missionärer, engelsmän, skottar, amerikanare, sorgfälligt undersökt, i hvad mån deras skolor tjenat missionens yttersta mål, samlande af kristna församlingar. ills nu föreligga relativt ytterst få exempel, att skolorna medelbart eller omedelbart bidragit att förstora församlingarne af kristna infödingar. De flesta omvände komma ur de lägre folklagren med laster, sådana blott Sodom ock Gomorra kände, och ur dessa lager komma blott de mindre ärbara e!ementerna och de flesta för timliga fördelars skull. Bland 3 å 400 döpta äro blott få, som ej öfvergätt af biafsigter. — Gästfrihetens pligter uraktlåtas bland missionärerna för skiljaktighet i bekännelsen. — Det ges ty värr missionsblad, som nu, sedan jag på stället sett flera missioner, äro mig dubbelt vidriga att läsa. Sanningen allena äran! Det är ett elände i alla hörn och vinklar. men dock kristligt elände. — Missionärernas berättelser äro otillförlitliga, emedan 1) missionärerna sällan ha bildning nog att rätt förstå det tolk, bland hvilket de arbeta, för att kunna rätt uppfatta dess förhållanden; 2) emedan hos icke 1å missionärer saknas sinnets fulla nykterhet för att rätt uppskatta deras arbete; 3) emedan många missionärer omedvetet bedraga sig sjelfva och det för att lugna både sig och dem som ha uppsigt öfver deras arbete; 4) slutligen emedan det väl ock ges sådana, som med alsigt bedraga.? Huruvida hr O. tillhör någon af förenämnde kategorier, må hen sjelf afgöra; men hos oss bar det gjort ett högst pinsamt intryck att se honom lösrycka flera al Grauls uppgifter och påstå dem vara sannivgslösa smädelser af den okunnige? Lunghans, utan att, sanningen tiil pris, erkänna dem vara utgångna trån den inspekterande missionsdirektorn Graul, hvilken haft vida flera tlllällen än hr O. att se hur sakerna verkligen förbålla sig. Det enda, som hr O. låtsar om, alt Longhans hemtat från Graul, är uppgiften om de missionärer, som afsigtligt bedraga! Bland anklagelser som, enligt hr O., blott behöiva nämnas för att visa deras orimlighet?,är den, att Langhans skulle påstått, det de infödde krisine? ha laster värre än Sodom och Gomorra?. Nu är dock förhållandet, att icke Langhans. utan den så sorglälligt undavhymlade Groul fällt detta uttryck, men ingalunda så, som hr O. citerar, utan Graul säger, att de flesta omvände komma ur de lägre folklagren med laster sådana blott Sodom och Gomorra känae? (ej värre änu?). Således tre af hr 0. förfalskade citater i denna enda lilla sats. Den som så lättfärdigt gär till väga vid författandet ar en len tidningsartikel, är just rätta mannen att försöma Langhans med h.ns mångtusende sorgtalligt samlade uppgifter. r O. påstår, att L. ?uttalat en allmän förkastelsedom öfver samtlige missionärer?. Så ar ej förhållandet. Han nämner med stor aktning Egede, Elist, Coke och äfven många andra, hvilkas verkliga förtjenster han erkänner, om han ock angriper deras ialska princip. Särskildt prisar han herrnhutarnes missionsverk. Afven tillerkänner ha missionen stora förtjenster om arbetet hos råa vilda folk, hottephotter, suringmnegrer 0. 8. v. Det är egentligen hos civiliserade folk, hinduer och kineser, han anser den ötvervägande pietistiska rigtningen hos missionärerna föranleda mindre lyckliga följder, uemligen den ny-pietistiska, ty den äldre petismen, som mera dref fromhet i vandel och enkelhet i läran, upphöjer han flerestäds. Ziegenbalg, Schwarz, Carey, Buchanan, Rhenius, Mariyn, Judson, Gizlaff, höljer han med loford. Han framhäller äfven förtjenster hos baptisterna, missionärerna af amerikanska board, londonsällskapet, m. fl., men tror, att det vore ändamälsenligare att i Ostindien hälla färre och mera underbygda missionärer. Han uppvisar, hur der infödingar anträffas, som känna Homerus och Aristoieola let nmaturan hahrvajscla hiheln