Aftonbladet – 10 oktober 1865, sida 2

niga qvällep, säg hon de resliga träder som sträckte sina armar ölver gåugstiger och vid slutet deraf den mörka tunga ms san och de upplysta fönstren i henves gaml Caruoosie, och allt omkring henre synte obestämdt och overkligt. Kärleker är ung domens sköva poem, li-som ock ugdomer är Ifvets poem. För somliga är den et berrligt epos, fullt af motgångar ch ädle företag; för andra en Jjuf id nudra en lång tyrisk klagan; för Beatrice var den ett drama, om också ick: ännu tragisk höghet, åtminstone i kortlet. Nå ora få veckor hade beviltnat dess födel och begrafniog. Några få timmar had tramkallat — katastrofen. Hon vaknad deuna morgon en trolofvad mö, och vi solnedgången var kärlekens krans redni förlorad utan hopp, ty hopp kan icke spir: upp ur en moders graf. ?Så länge mir älskling lefver, är jag bunden, tänkte hor med fullt hjerta. Må så vara, min älsk ling, mä så vara ! När hon passerade förbi mr Gervoise, som ånnu satt på terrassen och rökode, tog denne cigarren ur wunnen för att yttra: ?Ni är sent ute, Beatrice.? Ja, jag har varit i skogen. Skall jag väga er hvad jag gjort der, mr Gervoise?? lade hon trotsigt. ?Jag gick dit för att ga farväl af Gilbert.? I skogen ?? ?Jaz det finns så många ekon få Carnooie, så många dörrar som icke vilja vå igen, å mönga väggar som fortskaffa ljudet, så ut jeg föredsog skogen.? Och nör komme: Gilbert tillbaka ?? fråde mr Gervoise lugnt. ?Aldrig, mr Gervoise — och ni vet hvarÖr. Har visste hvarför. Hin ver sjelf det