(Insändt.) Till den fattige veteranen Anders Lås i Sjöstugan!) Du gamle man, varmt hjertat slår För dig uti mitt bröst! Hvad är att du så bortglömd går, Att ohörd är din röst? Hvad är att du, som lifvet om Har tjenat land och kung, Skall nu på bräcklig ålderdom Dock lida nöd så tung? Ditt fosterland, har känslan det Förvist ur egen barm — Ar döft dess öra — eller vet Det ej du är så arm, Du, som till värn din hand det gett, Din kraft, ditt mannamod, Som ropat högt till Gud och bedt För det om framgång god? Och har det landet icke bröd? Som räcker till för dig — Ej vård, som sträcks så långt — ej stöd Ett enda — för din stig, — Du, som för det har kämpat, stridt När faran varit störst, Som för dess hjerta bjudit ditt Att genomborras först. Ditt fosterland, det har dock råd Till mycket — tyckes mig — Tul flärd och lyx och öfverflöd ; Hvi då ej råd för dig, Du, som till det bortskänkte dock Allt ditt från ungdomsår, Som kanske under trasig rock För det bär äradt sår? Men, gubbe, hys ej bitter själ, Fast Sverge lönt dig så! Tag kristlig hämnd: lid, svält ihjäl, Men älska det ändå! Du vet, det finns ett bättre land, Vänd ditåt blicken din; Gif Herren Jesum tro och hand: Han vägen är ditin! O, att min sång en genklang fick 1 mäktig landsmans bröst — Och att den klangen öfvergick Till handling sen — och tröst För gamle Lås! — Du rike man, Som lyckan allting gaf, O, hör min bön: tag gubben an, Lyft gubbens börda at! h ch —g. 4) Adress: Ekesjö-Askeryd.