storståtlig begrafning, dit alla hans förnämsta kunder blefvo bjudna. Bland de inbjudnas antal befunnos två glasmästare, som båda öfverenskommo att taga vagn tillsammans för att åka till sterbhuset. Den ena af flasmästarne åtogo sig att skaffa vagnen och ack till hyrkuskkontoret, der han vidt och bredt talade om begrafningen och bad att få en vaj hemsänd till numro 00 på —gatan. Hyrkuskbokhållaren antecknade beställningen och glasmästaren tog farväl. Då timman för begrafningen var nära inne stannade en vagn utanför glasmästarens port, men då man såg noga efter befanns det vara en likvagn. MNu blef der en stark rörelse i huset, ty ingen visste hvem som var död, och nåfen måste naturligtvis vara afsomnad eftersom ikvagnen väntade utanför. Förgäfves blickade glasmästaren utgenom fönstret efter sitt beställda ekipage, men oupphörligt drog han hufvudet tillbaka, förargad vid åsynen af likvagnen. Slutligen gick han ned för trappan och fram till kusken, för att åtminstone få veta hvem som skulle fara den sista färden. Hvem är det du skall skjutsa?? sporde glasmästaren. Glasmästar ...? svarade kusken bestämdt. Förbluffad hörde den frågande att det var han sjelf som skulle åka i det dystra ekipaget, och nu upplystes det att hyrkuskbokhållaren af det myckna talet om begrafningen blifvit öfvertygad om att det var en likvagn som beställdes. Att likvagnen fick fara hem med oförrättadt ärende faller af sig sjelf. (Dp. N.) — En bagare har insändt en tafla till industriexpositionen i Tunnbridge Wells. Denne bagare är artist af naturen, men icke genom studier. Expositionen lemnar mycket att önska, men bagarens tafla har gjort ett visst uppseende för den tanke han söker uttrycka och som i sjelfva verket är ganska allmän bland folket. Han har framställt drottning Victoria i djup sorgdrägt, gråtande framför prins Alfreds porträtt. Vid hennes fötter ligger hennes son på knä med kronan i sin hand och tyckes vilja sätta den på hennes hufvud. På samma gång pekar han på en deputation som kommer för att bedja henne trösta sig öfver sin förlust. Deputationen anföres af hertigen af Cambridge, lordkansleren, erkebiskopen af Canterbury m. fl., och bakom den synes en folkmassa, bestående af soldater, sjömän och handtverkare. Nedanför står skrifvet: ?H. M:ts trogna undersåtare bedja sin älskade drottning att glömma sin smärta och uppfylla sina kungliga pligter?. Eget nog har man gifvit en hedersplats på utställningen åt denna besynnerliga produktion. — En fåfäng millionär i Paris skref en gång följande bref till Scribe: Min herre! Jag har stor lust att slå mig tillsammans med er om ett dramatiskt arbete. Vill ni visa mig den artigheten att skrifva en af era vanliga förträffliga komedier och tillåta mig att tillägga blott ett par rader. Jag skall då låta uppföra pjesen på det praktfullaste sätt. Ni skall ensam uppbära hela inkomsten, jag deremot ensam ha hela kostnaden, endast äran dela vi. — Detta förslag behagade dock alldeles icke Secribe, som sände millionären följande svar: Min herre! Det gör mig ondt att jag måste afslå ert mycket smickrande anbud, emedan religionen lär mig att man icke bör spänna hästen och åsnan för samma vagn.? — Millionären hämnades dock på Scribe enom att tillsända honom följande rader: Herre! ag har mottagit ert oförskämda bref. Jag skall icke oftare oroa er, om ni blott vill upplysa mig med hvad rättighet ni kallar mig en häst.?