niska!? Olycklige ! ropade presten, det var åtminstone under en träta, under försvar mot ett orättvist anfall?...? ?Nej, jag inväntade mitt offer på landsvägen och slog honom bakifrån och derefter gömde jag hia kropp På ett ställe som jag ensam känner ?Det är ett förfärligt brott ! stammade pastorn. Hvem ingaf er tanken derpå?? Jag ville gifta mig med Meggy, en vacker ficka... jag dödade honom af svartsjuka... Ar det möjligt !? Men det är icke allt, fortfor den knäböjande. ?Mannen, som jag dödade för ett år sedan... det var er bror!...? Vid dessa ord reste sig Fitz-Roy i biktstolen som ett lejon... hans tinningar bultade våldsamt... han behöfde endast sträcka ut handen för att gripa den som mördat hans bror... och kommit hans mor att dö af sorg. Han hölljust få att med ett enda slag af sin knutna hand rossa det svaga galler, som skilde honom från brottslingen, då han i detsamma kom ihåg att han var prest och biktfar... Han hade svurit ej blott att förtiga hvad som anförtroddes honom äf en syndare, utan ock att gifva aflösning, om åfigern var uppriktig. Min son, sade han derför, och hans krampaktigt knutna hand öppnades åter, gå! bed! ångra dig! och kom åter igen hit, då Gud hunnit uppmjuka ditt hjerta...? ch han utsträckte sin hand mot mördaren och afskedade honom med orden: Herren vare med dig! Fem minuter derefter hördes häftiga snyftninfer trån biktstolen. Qvinnorna, som kommo i yrkan, trodde att det var någon förkrossad syndare som sökte tröst genom bikten; men blefvo mycket förvånade, då de funno att det var par storn som satt ensam och grät. Dick blef under en månad from som ett lam, åtminstone till det yttre; han lemnade knappt någonsin pastorn, och hade sina skäl att icke göra det. Ehuru han icke blifvit oroad vid offrets försvinnande, bade dock hans oregelbundna vanor, hans enträgenhet hos Meggay kunnat kasta misstankar på honom. Dessa blefvo deremot omöjliga då man beständigt såg honom på förtrolig fot med pastorn, och för öfrigt hade Dick visligen aktat sig att tala om sitt brott utanför biktstolen. Ångra dig, hade pastorn sagt, så skall du få absolution.?. Den bestämda pröfningstiden nalkades sitt slut. Ännu en dag, och han skulle säga till syndaren : Jag förkunnar dig förlåtelse för dina synder i Fadrens, Sonens och den HeNes Andes namn! å aftonen af den sista dagen, då pastornåtervände från staden, der han varit på besök hos en sjuk, träffade han på vägen Dick, som också ämnade sig hem till byn. Var det en slump? Eller var det ej snarare försynen som förde honom på denna dystra väg under en mörk natt? Dick hade druckit litet i staden; han var språksam, och pratade under det de vandrade bredvid hvarandra. Håll, herr -pastor, sade han plötsligt. Ser ni den der kullen vid foten af en alm? ?Nåväl?? frågade pastorn. ?Jag har icke sagt er allt.? ?NE?.. Der ligger han P Om abbe FitzRoy i detta ögonblick hört erkeengelns röst hade han icke blifvit mera upprörd, men han ville icke ha den minsta utmaning att förebrå sig. Dick var pratsam, vinet eller snarare Guds vilja lossade hans tunga och den olycklige fortsatte sin bekännelse. Han ligger två fot djupt; jag tror ni bryr er inte om det? Ni svarar inte? Och ändå gäller det en person som rör er ganska nära... det var der jag mördade er bror! . Vid dessa ord blefvo fåglarne i träden och stjernorna på himmelen vittnen till ett ovanligt skådespel. Abbån var nu icke längre prest, utan en rasande kämpe, som störtade sig öfver mördaren, ryckte honom ned från hästen, band honom med sin gördel och släpade honom till närmaste magistratsperson. Der ropade han: Så länge jag endast genom bikten kände det brott som dödat två medlemmar af min familj, teg jag, ty prestens öra är en tillsluten graf: men på stora landsvägen, vid en cynisk bekännelse, under bar himmel är jag en vanlig menniska, en bror, en son, en hämnare af det blod som utgjutits.. Dick blef hängd. Pastorn gömde, så länge han lefde, den blodiga kaftanen. Biskopen komplimenterade honom för hans stränga efterlefnad af de kanoniska lagarne, och: han skulle erhållit ett högt, presterligt embete om han ej varit blygsam som liljorna på marken. Hans rykte spred sig vida omkring. Och man påstod att de talrika främlingar, som trängdes omkring hans biktstol, voro stora syndare som fattat förtroende för hans stränga tystlåtenhet. Den blodiga kaftanen kommer nu, efter abbens död, att stanna såsom en relik i den lilla kyrkan i Ullster. — Medel mot fetma. Vid en af Svenska läkaresällskapets sammankomster under året har generaldirektör Huss redogjort för William Bantings sjelfbiografi om fetma och dess botande — en liten broschyr, som blifvit öfversatt på flera språk och väckt betydligt uppseende äfven i Sverge, der en mängd personer med fördel begagnar denna kur, hvarom författaren i korthet redogör på följande sätt : Oaktadt William Banting förde ett särdeles verksamt lif, tilltog han dock allt mer och mer i korpulens, som plågade honom till den grad, att han; sedan 20 år, hos åtskilliga läkare och medelst åtskilliga kurer förgäfves sökt bot häremot. Han hade försökt bad på flera ställen, gjort långa fotresor, intagit en mängd medikamenter, arbetat såsom en dagsverkare och lefvat R låg diet; hade konsulterat. Londons bästa läare — allt dock förgäfves; det onda tilltog, detta oaktadt, beständigt. För fetma kunde han icke bocka sig ned och lösa upp sina skoremmår; baklänges måste han gå ned utför trappor och vid minsta ansträngning, isynnerhet vid gående uppför, trappor, pustade han och svettades ofantligt. Ändtligen började syn och hörsel aftaga; i detta tillstånd vände han sig till engelska läkaren Harvey, som endast förskref honom ändring af dieten, jemte ett läkemedel, sannolikt något alkaliskt, hvaraf han vid uppstigandet hvarje morgon tog en tåsked i ett vinglas vatten. När Banting började kuren var han 66:år gammal, ungefär 5 fot 5 tum lång och vägde i Augusti 1862 202 KE. Kuren bestod endast i att undvika följande näringsmedel: bröd, smör, allt fett, mjölk, soc: ker, öl och potates. Deremot fick han äta: till frukost 8 till 10 lod kött, med undantag afsvinkött, en stor kopp tå (dock utan mjölk och socker) och ungefär 2 lod rostadt bröd; till middag 10 till 12 lod af någon fisk (ickelax), likaså kött med grönsaker (icke potates), 2lod rostadt bröd, något fruktkompott, äfvensom till stek fågel eller vildt; derjemte 2 å 3 glas godt rödt vin, sherry cller madeira; champagne och portvin voro förbjudna. På eftermiddagen 4 till 61od frukt, 1 å 2 skorpor samt en kopp tå. Till afton 6 å 8 lod kött eller fisk samt 1 å 2 glas rödt vin. Banting befann sig efter 38 veckors kur så väl att han på 20 år icke mått så godt, hade förJlorat 35 I i vigt, kunde lätt gå uppför trappor och på vanligt sätt utför desamma; syn och hörsel voro förbättrade, och efter ett års fortfarande med samma diet hade han förlorat 46 I i vigt och öfver lifvet smalnat 12!4 tum — han vägde nemligen den 26 Aug. 1862 202 E och den 26 Sept. 1863 156 . Ett dystert ekipa 1. PET En ung handlande i mm er half: da andan