Aftonbladet – 7 oktober 1865, sida 2

Beatrice, jag vill besegra ödet, och du skall bli min hustru i trots af allt. 1 Med ett barns tro och hopp glömde Beatrice all sin smärta, alla sina farhågor. Hon lutade sitt hufvud mot hans skuldra med den gamla vänskapens hängifvenhet, och hennes hjerta klappade med den nya kärlekens ömhet. Var lycklig, Beatrice, var lycklig, emedan du känner dig lika trofast omsluten af hans kärlek, som af hans armar. Lifvet skänker sådana ögonblick endast åt ungdomen, och äfven åt ungdomen förunnar det endast få sådana. Somliga lefva och dö utan att ha fuktat sina läppar i den ljufva bägaren. Var derföre lycklig nu. Hvad ditt framtida öde ock må blifva, så har du vunnit ett ädelt hjerta och känt en ädel kärlek. Beatrice, jag är mycket svagX, sade Gilbert sakta, smekande tillbaka de mörka lockarne från hennes heta kinder. Du ångrar dig redan!4 sade hon förebrående. 20, Beatrice, Beatrice!4 suckade han, jag ångrar ingenting, men jag ser ingen itgäng. Det är ettafgrundsqval att inte ega dig, och jag ser ingen utväg att vinna dig! Det är säkerligen inte genom att resa härifrån, som du skulle kudna vinna mig. Hvarför icke stanna och bosätta dig här, och verka i ditt kall som läkare och bida iden. Vi äro så unga, lifvet är så långt, och det ligger en half evighet af tid framför oss. Stanna, Gilbert, och vi gifta oss när tiden är inne — inte en dag tförr. Beatrice, fresta mig inte!4 Jo, det vill jag?, svarade hon, lyftande sina mörka ögon Pp till hans med en leende och lekfullt trotsande blick. Jag tycker om att fresta dig, Gilbert.? i (Forts. följer).