Aftonbladet – 6 oktober 1865, sida 2

trices mening var; hennes synder och sorger syntes honom lika lätta och barnsliga; men hans hjerta bäfvade af onämnbar sällhet medan han hörde henne. Det var icke blott och bart en flickas nyck, som gaf honom den älskliga unga Beatrice, det var en djup tillit, en ljuf nödvändighet, en sannt qvinlig känsla, ett stolt och ödmjukt erkännande af hans manliga beskydd och hans fläckfria heder. Och kunde han väl då bistå ein far i att sälja henne, eller ens säga henne på hvilka skamliga vilkor hon höll på att säljas! SJag fruktar att jag får lof till att låta lig resa i morgonX, återtog Beatrice; tmen Gilbert, detta måste blivår sista skilsmessa. Ja, min älskling, vår allra sista! Och åter vände mr Gervoises son bort sina blickar från det dystra närvarande, och en ljuf framtid hägrade för hans syn. Gilbert, hvarföre förde du mig hit?4 Tycker du inte om den här platsen? Inte tycka om den! Hvar finnes det väl n fläck omkring Carnoosie, som jag inte ilskor! Min stackars älskling önskar pig fta härifrån, hon, — jag aldrig. Allt hva ag begär är att få stanna här för alltid ned dig och henne!4 Säkert skulle du aldrig vilja skiljas från ienne, sade Gilbert med en lätt darrning sin röst. Skiljas från henne!4 ropade Beatrice äftigt; aldrig, Gilbert, aldrig! Icke en äng för din skull! (Forts.)