Aftonbladet – 5 oktober 1865, sida 2

Sj SS MM BR Nu dot UVA I Vän 1 ;) Utrikes korrespondens. a (Från Aftonbladets korrespondent.) i Berlin den 30 Sept. Lauenburgs förening med Preussen he r försiggått på ett temligen inveckladt sät demedan min äfven i afseende å Schleswig Holstein vill göra det intrycket, att lande sjelfstyrelse skulle bibehållas i händilse annexion. Men saken har dock icke afl Pp utan svårigheter från lauenburgska riddei skapets sida. Det lilla landets junkrar h framförallt varit måna om att tå behåll .Sina privilegier, på hvilkas förmåner de lik . väl som deras antörvandter i Mecklenbur och deras själsfränder i hela verlden lägg vida större vigt än på deras fädernesland ejelfständighet. Man berättar besynnerlig historier härom. Dagen töre hyllningen gick arfmarskalke von Bilow till hr von Bismarck och ba änvu en gång enträget i ridderskapets nam om stadlästelse at 1702 års recess, ty s heter det maskstungna pergament, öfve hvilket erkejunkrarne i Lauenburg äro lik högfärdiga som den venetianska adeln öfve Isin gyllene bok. Men hr von Biiiow åt röjde sig icke me. denna begäran; hu lät ganska tydligt förstå, att om taristokra tiens samtliga privilegier icke stadfästes skulle hrr riddare sannolikt icke aflägg: hyllningseden. Detta gick således på der bekanta junkermelodien : Und der König absolut, Wenn er unsern Willen thut. Hr von Bismarck skall ha svarat härpå. att detta så tillvida helt och hållet öfver ensstämde med hans personliga afsigter, som han från början önskat lägga Lauenburg till Preussen helt enkelt såsom en landtråds. krets. Konunzen har föredragit formen af personalunion. Men om ridderskapet icke motsvarade de förutsättningar, under hvilka man ville bevilja landet ett visst oberoende, skulle konungen ingenting ha att invända mot Lauenburgs omedelbara annexion. Han, Bismarck, kände en preussisk embetsmun, som vore särdeles lämplig till landtråd i Lauenburg. Detta svar af ministerpresidenten gjorde det önskade intrycket, och hrr riddare gingo byllningseden i fullkomlig enlighet med programmet. Man försäkrar till och med, att för alla händelser en kabinettsorder redan var undertecknad af konungen, hvarigenom edsformuläret, i fall riddarne fortforo med sin egensinnighet, genast skulle förändras till den vanliga preussiska eden, som aflägges af alla tjenstemän i landet. Saken är onekligen karakteristisk såväl för Lauenburg adelns sinnesstämning som för de preussiska afsigterna. Utan all stadfästelse å privilegierna har det naturligtvis icke aflupit. Landekapet, d. v.s. ständerna, som utgöra folkrepresentationen, riddarne deri i begripna, har bibehållits i sin förra sammansättning, men man har dock undvikit allt, som skulle kunna förhindra landets framtida definitiva och fullständiga införlifvande med Preussen. Föröfrist hade hofvet i Berlin under någon tid varit tveksamt beträflande formen för föreningen. Men men beslöt sig plötsligen för hyllniog, för att en gång för alla afklippa alla anspråk på Lauenburg, som några tyska mellanoch småstater skulle kunna göra gällande hos förbundsdagen och till en del redan iramställt. Äfven general von Manteuffels mycket omordade tal i Slesvig bevisar, att Preussen, såsom mon tydligt kan läsa mellan raderna, ngalunda afstått från sina annexionsplaner vå Schleswig Holstein. Detta tal med sina ill en del mycket oskickliga militära vändvingar har ganska obehagligt öfverraskat le ministeriella kretsarne. General von Manteuflel vill tydligen taga revanche för let kärfva språket i vestmakternas cirkulär ch gifva ett stolt svar derpå. Men härtill ade han icke ringaste uppdrag. Han var essutom illa uuderrättad, ty förhällandet mellan Preussen och Frankrike har mildrats ågot, hvartill jag måhända en annan gäng kall återkomma. Onda tungor påstå, att eneral von Manteuttel icke utan alsigt säter hr Bismarck i förlägenhet; att ministerresidenten skall vara hans gamla rival, som öranledt generalens aflägsnande ur militärabimettet och hans förflyttning till Slesvig, amt att generalen vill visa att han icke efinner sig i landsflykt, och derföre håller an temligen onödigtvis offentliga tal, som ereda utrikesministern månfaldig förtret. len då man säkerligen icke i så höga och irnäma kretsar finner den lumpna afund, mm stundom råder mellan vanliga dödliga ch beskedhigt borgerligt folk, måste jag verlemna åt dem, från hvilka han ntgär, svaret för dessa maliciösa utläggningsr at vernörens i Slesvig offenliga yttranden. Emellertid fortfara tjenstemännen i pronserna att genom allehanda underliga åtirder sätta sina samtida i förvåning. I erlohn har borgmästaren Hiillsmann utfärit en slags ny bannbulla mot en anhängare oden aflidne Lassalle, hr Tölke; borgästaren har nemligen förbjudit alla källarästare, vid äfventyr af-förlust af deras utänkningsrättigheter, att lemna Tölke drycr eller mat af hvad slag de vara må; fi ledes en förvägran af eld och vatten på Ii tikt sätt, afkunnad på preussiskt område sraft af en liten borgmästares kejserliga ktspråk! Alla kommentarier torde vara 1 rerflödiga ! — KR Ft Re mA mm mm —-—— HM mn mn 43 DM Ö