TFONSIOPHOIEL alfachuv VIRSTtUUEE PC fa yrget i söndagsafton, då måleriarbetaren Bergren, hvilken i Strömpaterren förfördelat flera ättre klädda fruntimmer, skulle afföras till vaktontoret vid Stortorget, fortsattes i dag, dervid pplystes att folkmassan, som hurrade och skrek, tt det hördes vidt omkring, varit så orege li tt den sparkat konstaplarne och slagit dem me äppar samt hotat att kasta gevärsposten vid anslihuset i sjön. En smedsarbetare, vid namn arl Peter Hall vist, som varit i, uppviglaren, äktade mekaniske arbetaren Levy Akerbergs sällkap och äfven deltagit i Berggrens befriande, ar i dag inkallad till förhör, men nekade till angifelsen, ehuru ett par af konstaplarneigenkändehoom. Han förständigades att åter inställa sig m fredag, då målet ånyo förekommer och till hvilen dag flera vittnen skulle kallas, äfvensom ännu ni person som skulle varit med om uppträdet. Krigsrättesmålet i Kristianstad. (Forts. från n:r 224.) Den med anledning af kapten H. Brobergs anlagelse mot öfversten grefve Wachtmeister nedatta krigsrätten sammanträdde ånyo i måndags 1. 9 f. m. Rättens medlemmar samt auditör eh åklagare voro desamma som vid rättens samnanträde fredagen den 15 dennes. Först upplästes en af kapten Löfdahl inlemvad skrift, hvari denne förklarade för sanningsög kapten Brobergs uppgift, att hr IL. skulle vid itt hedersord lofvat, att ifall det officielt komne i fråga, redogöra för öfverste Wachtmeisters sttranden till honom om kapten B. Då allmäneten af tidningarnes referater i saken erhölle let intryck, att hr L. vore en man, som svikit sitt ord. så ville han nu tillbakavisa kapten B:s irekränkande beskyllningar. Han hade vid rätens sammanträde yttrat att han ej ihågkomme om han lofvat kapten B. ett skriftligt intyg; men nan kunde ej glömma om han satte sin heder i pant. Han ansåg protokollet i denna del e ha riktigt uppfattat hansyttrande. Kapten Broberg bestred att något afseende fästes vid hr Löfdahls beriktigande. Öfverste W. hade vid protokollets justering anmärkt att skräddaren Hallbergs vittnesmål ej vore riktigt uppfattadt. Protokollet återgaf nemligen H:s vittnesmål sålunda, att han skulle ha yttrat att Broberg lofvat att sak ej skulle följa på det af H. skrifna intyget, då vittnet deremot enligt öfverstens förmenande påstått att kapten B. lofvat att intyget aldrig skulle komma fram. Protokollet i denna punkt upplästes för vittnet, å som vidhöll sitt deri refererade vittnesmål till alla delar. Det vore, yttrade han, dock ej så godt att efter så lång tid minnas hur hr W:s ord fallit. Broberg önskade få den sednaste punkten i vittnets yttrande upptagen, han hade sina orsaker dertill. Öfversten yrkade att vittnet skulle tillfrågas om kapten B. ej lofvat, att intyget ej skulle komma fram; men auditören ansåg sig ej kunna framställa denna fråga, då vittnet vidhöll vittnesmålet, sålant detsamma var i protokollet uppfattadt. Kapten B. uppgaf att han till vittnet yttrat, att det troligen aldrig komme i fråga något begagnande af dokumentet. Öfversten yrkade att vittnet ännu ej måtte få aflägsna sig. Auditören ansåg det vara bäst om detsamma vidare skulle höras att nu hålla vid. Kapten B. bestred vittnets vidare hörande. ÖOfversten yttrade att han ville höra vittnet, emedan han ämnade väcka rekonventionstalan mot kapten B., för det sätt, på hvilket denne behandlat honom, sin förman, i denna sak. Kapten B. hade låtit vittnet skrifva det mot öfversten riktade intyget, hvilket han sedan i afskrifter kringspridt. Vid domstolen hade Broberg sedan, med anledning af det utaf samma vittne afgifna vittnesmål, yrkat att rätten måtte hänvisa detsamma till dess själasörjare. Sedan rätten öfverlagt afkunnades et beslut, att då densamma endast hade att göra med det af kapten B. väckta åtalet mot öfverste W. kunde densamma ej höra några vittnen i och för öfverstens rekonventionstalan. Emot detta åt beslut anmäldes af öfverste W. missnöje. Handl. Fiedler, hvilken vid förra sammanträdet var kallad till vittne, angående tredje punkten i kapten B:s anklagelseskrift, enligt hvilken öfverste W. skulle ha tillsagt hr Werlin att ej Jata kapten B. intaga sina middagar å hr W:s värdshus, var då bortrest, men titlstädeskom nu. Sedan han aflagt vittnesed förklarade han, att han aldrig hade hört öfverste Wachtmeister tala om denna sak. Han hade dock hört hr Werlin berätta att öfversten gjort en sådan tillsägelse. Han minns dock ej bestämdt när detta skett, dock var det strax innan kapten B. slutade att äta hos Werlin. Hr Werlin framträdde nu, och yttrade sig i hög grad bestrida hr Fiedlers vittnesmål. Han hade aldrig talat med hr F. derom. Kapten B. anhöll att genom krigsrätten få till öfverste W:s besvarande med ja eller nej framställd frågan, om den omtalade principen för hästarnes begagnande, var af general Silfverstolpe fastställd. Sedan protokollet angående denna punkt blifvit uppläst. tillkännagaf kapten B. att an, ifall öfversten ej med bestämdt ja eller nej besvarade frågan, ämnade begära general Silfverstolpes hörande såsom vittne. Sedan den begärda frågan blifvit framställd, yttrade öfversten, att han ej ville bestämdt säga att omnämnda princip blifvit fastställd af general Silfverstolpe personligen. Tiden för dess fastställande kunde ej uppgifvas, då densamma ej var upptagen å någon skriftlig regementsorder; men den vore noga känd. Måhända var densamma äldre än general Silfverstolpes tjenstetid. Kapten B. an-. höll att, då öfverste W. ej med ja eller nej besvarade frågan, få general Silfverstolpe hörd så-. som vittne. Öfverste W. anhöll, att få hr Werlin hörd öfver de orsaker som föranledt denne till att ej vidare låta, kapten B. besöka dess värdshus. Detta ville han ha upplyst, för att från sig atskudda beskyllningen att han dertill skulle ha medverkat. Kapten B. bestred hr W:s hörande; och förklarade rätten sig ej kunna bifalla öfverstens anhållan. Kapten B. ville med bestämdt ja eller nej ha besvarad frågan, om öfversten at officerskåren fått uppdrag stt tillsäga skräldaren Hallberg att ej sy kapten B:s uniform. Öfverste W. ansåg ag ej vara skyldig att för kapten B. redogöra för hvad som passerade inom officerskåren eller regementet. Han ville endast svara på kapten B:s anklagelsepunkter. Kapten B. yrkade fortfarande på att få frågan besvarad, då skräddaren H., i sitt vittnesmål haft ett yttrande som häntydde på ett sådant uppdrag, och frågans besvarande kunde tjena till utredande af saken. Se dan rätten ötverlagt förklarades att den önskade ett bestämdt svar på frågan. Öfverste W. yttrade, att då frågan endast grundade sig på ett obestyrkt vittnesmål ansåg han sig ej vara skyldig besvara den; men, under förutsättning att det ej blefve ansedt för prejudikat, svarar han ett bestämdt nej på frågan. Något sådant uppdrag hade han aldrig fått. Kapten B. önskade att ännu en gång få fråga rättens ordförande, major Qveckfeldt, om han kunde erinra sig om han varit närvarande då kapten B. varit uppkallad till öfversten med anledning af Werlins bref. Ordföranden förklarade på aflagd domareed att han ej kunde minnas att ban vid tilltället varit närvarande. Han ville ej bestämdt förneka det: men han kunde ej erinra sig det. Han hade vid den tiden haft semester för en resa till Helgoland och Stockholm, och öfversten behöfde derföre ej skicka efter honom då andra majorer funnos. Kapten B. anhöll då att få såsom vittnen hörde angående denna sak: kapten Quensell, frih. von Otter och anditör Natheli. Rätten afkunnade det beslut, att densamma skulle ånyo sammanträda den 21 instundande Oktober, då parterna och de begärda vittnena skola tillstädeskomma. (Sk. P.)