Aftonbladet – 4 oktober 1865, sida 3

Sång till C. H. Andersen. Vid festen i Upsala, af E. Björck. Fred för i qväll! Och fjerran vike Hvar tidens storm, hyar dagens strid. Ty upp slår porten till ett rike, Der allt är rosor, sol och frid, Der inga hjertats vintrar snöga, Ej tviflet qväfver någon bön, Men tron med öppet Lamadöga Ser himmelen och jorden skön. Der kommer han, der kommer kungen, Vår barndoms, våra drömmars kung! Se, dikten, ur hans hjerta sprungen, Går vid hans sida evigt ung: Hon är hans brud, han har ej annan, Ån den af himlen sjelf han fick. Den mö med lagerhöljda pannan Och barnets oskuld i sin blick Hell sagokungen! Ut med ringen Kring honom och hans unga brud! Hell. gode skald! Här finnes ingen, Som ej-med fröjd har lydt ditt bud, Som ej) med fröjd sin lexa skolkat Att följa dig, när på din färd Du för de unga hjertan tolkat Din underbara sagoverld. Och när vi fly från grammatiken, Och när vi fly från luntors dam Till vårens hem, till drömmens riken, Der dina bilder skymta fram, Den blomman under fina stängeln Ert hjerta gömmer i sitt bröst, Och lärkan är så god som engeln, Ty hon har vingar och har röst. Ännu när ingen fröjd står åter För gubben på hans skumma stig. Med dig han ler, med dig han gråter. Då barnbarn läsa högt ur dig; Ty meningen, som sagan hade, Var ytterst denna, om du vill: Låt barnen komma — mästarn sade — Ty himmelriket hör dem till! Tack för den sagan! — Kdens minne Bortbleknar och dess bild blir skum, Och barnatro och barnasinne Ha knappt på jorden mer ett rum — — Då är det godt till dig att blicka Och lyss till dikten evigt ung. Tack, gode skald! Din skål vi dricka Och — lefve våra drömmars kung!