Aftonbladet – 3 oktober 1865, sida 2

plåga det skulle bereda oss begge. Du skulle i hvarje timma af ditt lif bli en rebell, och jag skulle aldrig finna mig uti att vara din herre. Tro mig, Beatrice, det är ate harm, utan sorg som talar ur min mun; det finnes endast ett förståndigt steg för oss båda, och det är att skiljas. Du ger mig vänskap och jag vill ha kärlek. Huru kunna vi väl komma öfverens, då den ena stänligt önskar hvad den andra icke kan gifva? Ätven om det skulle smärta dig, Beatrice, måste jag säga dig sanningen — jag känner inte ett grand af vänskap för dig. Från första ögonblicket jag säg dig kände jag att du var farlig. Kom ihåg huru jag mottog din ömhet! Jag kunde inte annat, Beatrice. Det var esjelfförsvar — sträft och årdt, men nödvändigt. Jag vet inte huru vidt vänskap är rådhig eller klok emellan en iman af min ålder och en flicka af din; men det vet jag, att mellan oss är den omöjlig. Gilbert talade med en dämpad lidelse, som tystade Beatrice. Detta var skäl som bon ej kunde vederlögga; men hennes smärta, då hon hörde dem, var så liflig, utt hon vände bort hufvudet, på det att han vcke skulle se hennes tårar. Han såg dem emellertid och rördes deraf i djupet af sin hjerta; hans beslut började redan att vackla. Hvad ska jag göra?? frågade han obeslutsamt. Stanna !?sade hon hastigt. Gilbert suckade; det var den gamla historien; men denna gång var det ?stanna?, och inte Pstanna och försök?. Beatrice trodde förmodligen att hon hade plågat och tröttat Gilbert genom sina nycser, ty hennes sätt mot honom blef efter lenna afton fullkomligt förändradt. Det blef nildt och nästan undergitvets fruktan atti