Aftonbladet – 2 oktober 1865, sida 3

både händelser och karakterer lida af osannolikhet, bjertnjupen sentimentalitet och osammanhang. Lord Harrys hemliga giltermål och hopplösa kärlek kunna ej väcka vårt deltagande, lika litet som Nancys dramatiskt omotiverade gensträfvighet; och än värre är det bestäldt med den i sista akten framkallade slitningen mellan Harry, Eppie och Silas. Denne sednare, romanens hufvudfigur, har i dramatiseringen blifvit temligen lösligt inkastad, utan att man rätt vet, hvad han har der att göra. Men han skall väl vara den mystiska person, som fru Birch-Pfeiffer alltid älskar att införa; skada blott, att det dunkel, hvari förlattarinnan visar honom i första akten, försvinner redan i den andra! Stycket har äfven det felet, att det ej erbjuder nägon egentlig bravurroll, Silas måhända undantagen. Hr Dahlqvist, som ätergaf densamma, gjorde det i flera fall utmärkt. Isynnerhet framförde han mä sterligt den långa berättelsen i andra ak: ten, som verkligen hade varit en stötesten för en mindre begålvad skådespelare. Er mer utpräglad konseqvens i vissa af rollens partier hade emellertid varit önskvärd. Nu vacklade utförandet stundom. Hr Sund: berg som lord Harry hade en glänsande scen, slutet af tredje akten, i hvilken ak äfven fru Kinmanson-Nancy inlade sin stör sta förtjenst. För öfrigt erbjödo bådas rol ler inga mer framstående tillfällen till ut märkelse. MH Dahlqvists Eppie var er älsklig och anslående bild, måhända doch mer genom den ytt:e företeelsens behag än genom den i :jelfva verket obetydlig: rollens återgifvande. Örfriga medspeland voro endast episodiska figurer, men fylld väl siva platser. Fru Wennbom som gum man Dora bidrog rätt väl att ge Silas fi gur tillräcklig belysning. —