Aftonbladet – 30 september 1865, sida 3

jon han måste undergå. Efter den blodiga afären vid Pyhäjoki fortsatte finska armen återåget till det närbelägna Sikajoki. Der, också id den tillfrusna elfven, var vändpunkten för ilttåget. Till en början måste här den s. k andra fördelningen? draga sig tillbaka öfver elf en, för att intaga sin ställning, der den första? ch tredje redan stodo i slagordning. Dervid ar det den unge atillerilöjtnanten, som med vå fältstycken så krafngt skyddade de återtårande, att de icke ledo någon förlust. Döbeln len andra afdelningens? chef, hade nu lär änna huru de sexpundiga kanonerna verkade ch då Sikajoki-segern såsom ett gädjebud efier le många olycksposterna genomflög Sverge, bor te Andersins namn dervid icke sakna sin förtjenia iutmärkels: Då segern vid Revolax några dagar ednare visade ryssarne, att en ny anda kommii n i finska hären, blet A. kommenderad till San lels fördelning, och nu blet bans tapperhet pröfad på ett nytt säte. Utom de strider, i hvilka ans kanoner deltogo, i de strider, som föreföllo vå fasta landet, der Sandels begagnade alla mpliga pass och höjder för att låta den ryska sfvermakten känna. huru mycket det dock kostade t tränga in i de tusen sjöarnes land, föreöllo också strider på den öppna sjön, der kanuerna på båter, som för tillfället apterades till stt slags kanonslupar, deliogo i striderna. Der var på ett af de äfventyrliga, nattliga anfallen. som med otrolig tapperhet och under de märk rdigas:e svårigheter i de nästan ogenomträniga strandskogarne utfördes, som ÅA. blef bles serad. Hans tappra deltagande i de krigiska ifventyren, som väl kunde skildras i drag, hk nande jägarens i den nya verldens urskogar, afbröts sålunda. Efter den sorgliga freden blel A., som då redan bar guldmedaljen för tapperhet i fält, utnämnd till kapten och transporterad till Wendes antilleri. Med detta gjorde han kampagnen i Tyskland 1813 och 14. Sedan han 1835 erhållit afsked, ehuru major i armen, med kaptens persion, bosatte han sig i Kristianstad med tvenne döttrar. Han hade förlorat sin hörsel genom ett skott, hvarmed en granat kreverade, och hans döfbet tilltog så, att han de sista åren alldeles intet hörde. Mcn det var ännu en ädel vänskap, en fortfarande vördnad, som omfattade den gamle. Den dotterliga ömheten och de nnernas hjertliga omsorger förljufvade skönade hans höga ålderdom.