Aftonbladet – 30 september 1865, sida 2

Nå, men af hvilken orsak ställde du mig då på detta prof? Gilbert, var iute för sträng.? Jag skall säga dig hvad ditt syfte var, fortfor Gilbert i en ton af djup sorg; det var tidsfördrif för dig sjelf, en häftig smärta för mig och så för att se huru jag skulle bära den. Då du var barn, bröt du sönder din klocka för att se hutu den såg ut invändigt; och som jag förmodar att du är nyfiken att taga reda på Gilberts inre mekanism, skrämde du honom, så att han förlorade sin själsnärvaro och sjelfbeherrskning, och nu ler du åt hans qval.? Beatrice utbrast i tårar. Förlåt mig, Gilbert!4 bad hon. ?Af allt mitt hjertas, sade han med ett sorgset leende; men jag reser i dag, Beatrice. Han drog sin arm ifrån henne, medan han talade. Beatrice tryckte sig gråtande intill honom, full af ånger och oro. Res inte, bad hon. Res inte, Gilbert.? Men förgäfves såg hon upp till honom; Gilbert log henne till mötes, torkade med len hand bort tårarna från hennes ansigte och bad henne icke vara ledsen; men hans leende var en djupt särad osh förnärmad mans, och obevekligt afslog han hennes bön att stanna. AÅh, du bryr dig inte om mig, sade Beatrice otåligt; i annat fall skulle du stanna och söka vinna din önskan. Stanna och söka vinna sin önskan! Han, den fattige mannen, skulle stanna och söka vinna den rika flickans ynnest! Men kärs leken, som förödmjukat så månget stolt hjerta, besegrade nu äfven Gilberts stolthet. Du vill att jag skall stanna och söka vinna min önskan, Beatrice?? frågade han förändrad! ton. (Forts.)