Aftonbladet – 29 september 1865, sida 3

— Eldsvådan i Mariestad. Härom skrifves i stadens tidning tör förliden onsd: I förgår afton kl. 9-10 ljöd här det hemska ropet: Elden är lös! strax derpå bekräftadt af ;klämtning och trummande, och i ett nu fyllas gator och gränder med-menniskor, alla ångestjullt ropande: Hvar, hvar?? Länge behöfde nian dock ej vänta på svar, tyvärr erhölls snart ett alltför up lysande. Elden hade kommit lös å en af de många med foder och andra eldfängda ämnen fyllda lador, som äro, eller rättare voro belägna på ömse sidor om den s k. Gröna gar tan. — Fin all lycka var dock vinden vestlig: och sedan stadens sprutor i all hast kommit till platsen, lade sig den första förskräckelsen och den talrika menniskomassan ställde sig hör till vederbörandes förfogande. Hoppet atträ någon af de så godt som sammanbyggda ladorna uppgafs dock genast och allt bemödande upp: bjöds på att förhindra eldens spridning, å ena sidan till handlandena Larssons och Bergmans magasiner och å den andra till det at byrgmästaren Hedvall nyligen uppförda, under inredning stående boningshus. hvilket bemödande ock kröntes med framgång. Det glupska elesmentet kastade sig emellertid ötver de till spillo gitna ladorna, under det dess oförsonliga fiende. vattnet, lyckligt afvärjde hvarje försök att tränga vidare — det bör ej lemnas oanmärkt hvilket mäktigt hinder trädplanteringar här liksom i Carlstad ställde mot eldens framfart — och snart utgjorde de åtta ladorna ett enda stort bål. — Under tiden hade Ullerfvadboerna, medföran de tvenne ypperliga sprutor, anländt, äfvensom folk från öfr ga angränsande kommuner till strömmat, alla lemnande ett ovärderligt bistånd. och strax efter midnatt kunde man anse der mest hotande faran förbi. Hela natten fortsat tes släckningsarbetet, och det är en sann glädje att kunna anfö.a huru alla, hög och låg. ung och gammal, män och qvinnor — och bland de sednare sådana, som wisst icke äro vanda vid ett så tungt arbete — höllo ut, täflande i ihär dighet, natten lång. Hela gårdagen voro spru torna i arbete för att i grund släcka de ykande iemningarne, och våga vi sålunda nära det hop pet att all fara är öfver — för denna gån. gen. Den förlust. som härigenom drabbat egarne af de afbrunna ladoma är visst icke obetydlig (med undantag af en lära de ej varit assure rade) och för en och annan är den ömmande.