Aftonbladet – 28 september 1865, sida 2

ega och älska Beatrice och att af henne bli älskad tillbaka vore kronan på lifvets sällhet. Han glömde död, sjukdom och menniskohjertats svaghet. Lifvet var ett evigt, herrligt nu, rikt på sällhet, helsa och kärlek, och om det hade varit annorlunda, om klokhet, fruktan och farhågor hade bott i Gilberts hjerta, skulle det icke varit någon sann kärlek som han hyst. Han kände sig lifligt upprörd, då han tänkte sig henne såsom hans hustru, icke på Carnoosie, uten få det gamla ?slottet? i Verville, der han hade blifvit uppfostrad, och der hon upplifvade de dystra rummen med sin närvaros solsken. Men då illusionen var som allra ljufvast, såg Beatrice upp och trädde lugnt på sin nål, och så öfvertöll honom en tanke, som isade hans hjerta: Männe Beatrice verkligen älskade honom? Detta tvifvel marterade honom med så plågsamma qval, att han ötverfölls af en nervös darrniog, plötsligt reste sig upp från sin stol, utan att veta hvad han gjorde, gick fram till det öppna pianot och började spela. Beatrice fällde sitt arbete, lyssnade och sade derpå med ironiskt allvar: Hvem har lärt. dig spela, Gilbert? Jaså, du tycker inte om mitt spel? frågade han och gick tillbaka till henne. Beatrice märkte genast att han känae sig sårad. Stycket var just inte särdeles väl valdt, svarade hon. Gilbert lyfte sina ögon till hennes med ett ofrivilligt uttryck af förebråelse och sade: eHvad finns det väl hos dig som jag inte tycker om? Det ligger en slafvisk instinkt i kärleken, hvilken det fordras hela den qvinliga stoltheten och hela den manliga värdigheten för att kunna motstå.j1 (Förts.)