Aftonbladet – 27 september 1865, sida 2

bete. Huan ville lefva i ögonblieket, känna sällheten och icke veta hvarför. Detta var icke något problem att lösa, ingen kinkig fråga att utreda; det var lif, den fulla, djupa, ljufva dryck, som aidrig upphör att hugsvala eller plåga det oroliga menniskohjertat. Och sålunda förflöt tiden tilldess upp vaknandet kom. Detta tillgick på följande sält. Mr Gervoise hade varit mycket glad vid middagen. Han hade varit mera än glad, han hade varit faderlig. Måltiden var läcker och yppig, sådan som han älskade den, och han hade läst till bords med mycken salvelse, men med ena ögat fästadt på sin favoriträtt, efter hvad Beatrice tyckte sig märka. Det plågade henne att höra honom fullända den heliga ceremonien. Det var den unga flickans olyckliga lott att se allt godt, heligt och vördnadsfullt vanhelgas af denna menniska. Måltiden var längsam och tråkig. Mr Gervoise kunde sjelt icke äta fort, och om han kunde hindra andra att göra det, sä gjorde han det. Slutligen var den förbi, och Beatrice hjelpte som vanligt sin mor ur rummet, lemnande mr Gervois. såsom vanligt sittande vid sin vinflaska. Då mrs Gervoise kom in till sig, sade hon med en suck: Ing ska rörsöka att få sofva litet; gå ut på terrassen, mitt söta barn, jag ser att Gilbert är der. Beatrice trodde henre; hon var långt ifrån: att misstänka. att mrs Gervnise lydde erhållna order och beröfvade sig sin dotters säl:skap för att befordra mr Gervoi-es planer. Hon gick derför gerna ut ill Gilbert på terrassen. Hon smög sig sakta bakom hanom på tåspetsarne, stack derpå plötsligt sin arm under hans och såg med ew triumterande leende upp i bans ansigte. (Forts.)