Aftonbladet – 27 september 1865, sida 2

ren hade kommit helt plötsligt och med ett sydlåndskt tycke. Ett pur gånger talade Gilbert om att resa, men nästan vid hennes första bönfallande ord gaf han vika och stannade Hans eftergilfveuhet mildrade till en stor del den stränghet, hon ännu hyste mot honom; hon blef mera liflig och vänskapsfull, och mycket af den gamla bjertliga varman visade sig åter i hennes uppförande. Gilbert visste mycket väl att han hade förlorat en del af Beatrices förra ynnest, och hvad han hade förlorat, det försökte han nu med all makt att återvinna. Med all sin stränga rättskaffenshet och obarmbertiga sanningskärlek egde han ännu något af den äkta Celtens medfödda konst att behaga. Beatrice hade fätt sin andelaf fälänga, och Gilbert begagnade sig at den, utan att likväl gifva den någon ny närivg, lör att ätervinna sin förlorade ynnest. Han beundrade henne och fann alldeles icke nödigt att dölja denra beundran. Han antydde den mer än han uttalade den, men Beatrice hade icke svårt att fatta och förstod gan ska väl hans ögons språk och hans halft uttalade loford. För första gängen visade benne en ung, vacker, talentfull man, hvars beundran hon värderade, att hennes andel af skönhet icke var ringa, och att hennes andra gåfvor icke voro få. Gilbert betrak ade henne med synbart nöje och, hvad som var mest smickrande af allt, lyssnade med en blandning af nöje och uppmärksamhet ull hennes ord; och föratt göra honom rättvisa, böra vi nämna, att hur var fullt uppkiig i allt detta. Beatrice tjusade hauyra likaväl som han? öga. Hennes glada, itliga tal, hennes öfverdädiga ftoniusier, :ennes orimliga små paraooxer och hennes omantiska stämning, allt bebagade och förjuste hönom. Hvati fanos väl för öfrigt