Aftonbladet – 27 september 1865, sida 2

ådror, och de första verkningarne af den samma var en upprymd glädtighet, en ung domlig spänstighet i hela hans varelse. Gilbert bade aldrig känt sig så ung, si sorglös, så fri. En både plötslig och be synnerlig blindhet öfverföll honom. Der fara, som han så litligt hade känt vid sit törsta möte med Beatrice, var nu helt oct hället försvunnen ur hans synkrets. On en vän hade kommit till honom och sagt Passa på, nu är farans stund kommen Den flicka, med hvilken du dagligen umgås och med hvilken du är sä öppen och fri är den herrskarinna, som det är ödets vilj att du skall tillbedja! skulle Gilbert mer gäckande trygghet ha skrauat åi denna vän. Den daglga vanan gjorde honom, såson han inbillede sig, likgilug för Beatrices skön. het. Den förvirrade och förbländade ho. nom icke längre, men den förhexade honom ännu på många hundra sätt, ehuru han icke visste något derom. Hennes kara ögon kastade så ofta sina strälar på honom, ati han glömde huru ljut och lifvande deras glans verkligen var. Vi fästa icke under sommaren någon synnerlig vigt vid sol:ga dagar, och detta var Gilberts unga mandoms sommar. Och der tanns ingen eller intet som kunde väcka honom. Beatrices jörtrolighet var helt och hället försvunnen. Gilberts köld hade verkligen dämpat den. Han hade lärt henne at icke lemna sin vänskap för allt för billigt pris, och hon hade begagnat sig af den lexa hon erhållit. Hon var gud; glad och naturlig, men visade cke längre en farlig fribet i sitt uppföaude, Har njöv af hennes sällskap sa ofta an behagade; menu Beatrice uppsökte howom icke vidare. De mötes ständigt i piblioteket, i hennes rum, i trädgården och sfverallt i Uarnvogies umgifningar, ty vå.