Aftonbladet – 26 september 1865, sida 3

TEATER. Humilegårdsteatern bjöd i går afton på en yhet af visst intresse: tre .ktsdramen Sköfad lycka, en öfversättning af Emile Girarlins (och Dumas d. y.) Le supplice dune omme. Som bekant har detta stycke at Paris publik mottagits med en välvilja, som edan en del iranska kritici funnit väl mycset öfverseende: och vi för vär del kunna ;j annat än på det kraftigaste instämma med dessa. Stycket är till hela sin grundid6 och i bufvuddetaljerna så genomsyradt at onatur, psykologisk och yttie osanning, att det verkligen fordrats eu så intelligent och öfvad dramförfattares, som Dumas, hela skicklighet och kän.edom af teaterns konstorepp, för att göra dessa orimligheter, åtminstone för ögonblicket, snarlika en lefvande verklighet. Underhjelpt af ett varmt och passioneradt utförande kan dramen sälunda bli ett bevis för den stora makt, den teatraliska illusionen eger öfver vår inbillningskraft; men vid det minsta för sök att med förståndet analysera intrycken af densamma, ramlar he!a det eleganta korthuset. Efter hvad man sälunda kan finna, utgör ionebäållet, afklädt sin sceniska pryduad, något som föga förtjenar ett upprepande. Vi anse oss så mycket mindre beböfva besvära oss dermed, då dei, utom öfriga brister, vidlådes af en moralisk vidrighet, en uvkenhet, hvartill vi ej så ofta tunnvit ett motstycke äfven i den franska dramat:kens på missbildningar rika litteratur. Efter tagen kännedom af detta stycke, kan den strid om författareskapet, hvilken egt rum mellan dess egentliga upphofsman och den skicklige öfverarbetaren, ej förefalla annat än både löjlig och — ömklig. Men hårvidlag, som så ofta inom Frankrikes livterära förhållanden, har en tillfällig succcs ansetts bra mycket mer betydande än de sunsades omdöme, kritikens utsago och — cefterverldens glömska. Utförandet på Humlegärdsteatern var i hufvudsuk sådant det borde vara, det vill säga, det undangömde, såvidt möjligt, de svara osannolikhet rna och framhöll med lagom betoning de flera sceniska eftektbitar, hvarpå stycket bjuder. . Mil Forsman och br W. Åhman inropades efter slutet. Arrangementet att ej låta ridån falla mellan akterna var fullkomligt passande och särdeles fyndigt, emedan sälunda ingen tid till nogare besinning lemnas åskådaran och derigenom illusionen i väsentlig män be: varas så länge som möjligt, eller till styc kets slut. Till efterpjes hade man den oskattbare förnöjelsen att återse Hittebarnel, der Fr Deland ännu Bom fordom bereder högtidej af det bjertligaste skratt och firar en triumf? som måhända är bland de största någor svensk skådespelare vunnit, när man be sinnar af hvilket obetydligt stoff han bilda sin mästerlige Konjander. Också befom sig publiken under bela pjesen i den upp sluppnaste stämning; och hr Deland helsa des både vid sin entrå samt under och ef ter stycket med de lifligaste bifallstecken