Aftonbladet – 25 september 1865, sida 2

den starka och djapa tillgifvenheten framför den svaga och kalla. ?Ja, så gör jag också, sade Gilbert allvarligt, endast att den inte kommer på ens bön. Gör mig inte orätt, Beatrice. Tro mig, då en man af heder gifter sig med den flicka, som han föredrager, och känner sig bunden vid henne genom så heliga och ömma band som äktenskapets, så måste han älska henne innerligt, uppriktigt och ömt; han skulle inte vara värd namnet man, om han inte det gjorde.? Jag ville inte såra er, Gilbert?, sade Beatrice och rodnade. Det har ni inte heller gjort — det vill någonting till att såra mig, Beatrice.? eatrice svarade icke, men tänkte att det ville mycket till att röra honom på något sätt. Ått Gilbert emellert:d kunde bli rörd, det fick hon inom kort tillfälle att erfara. Mr Gervoise repade sig betydligt fram på dagen och blef så pass äterställd, att han var i stånd att lemna sitt rum och komma ned till frukostbordet den följande morgonen. Dessa plötsliga vexlingar voro mycket vanliga hos mr Gervoise, och Beatrice kände väl till dem; men hon kunde se på Gilbert att han var dyster och förvånad. ?Stackars Gilbert?, tänkte hon, han känner honom inte ännu.? ?Jo, tack ska du ha, min gosse?, sade mr Gervoise helt hjertligt till svar på sonens fråga, huru han mådde. ?Hör nu, min vän?, tillade han, vänd till sin hustru, ?du talte ju om för Beatrice? Mrs Gervoise såg förbryllad och förskräckt ut. ?Jag vet inte — jag påminner mig inte?, stammade hon. Jaså, min vän, du har glömt att tala om det?, sade mr Gervoise med ett slags mild stränghet, som karakteriserade hans sält i andras närvaro; ?ocki likväl lade jag dig synnerligt på minnet att du skulle tala om det.? Mrs Gervoise drack sitt t6 och såg helt nervös ut, men vågade icke svara.