Aftonbladet – 23 september 1865, sida 3

n danske hjelten trån 1545 gjort Ha rn artyr för någon dux? när han 1864 utan ärdslag uppgaf Dannevirke; det säkra ör. t om hans ära derigenom fördunklats il ge ångens tanke, så har den deremot vuntitl ha 7 glans i alla reträttbeundrande strategers ler ON. ; Medan vi hålla på med flyttningsstöket, de låt oss äfven egna en tanke åt ?Old am?, som säges hålla A att flytta ut ur st kabinett, der han bott så länge och, g m det tyckte, funnit så stor trefnad. Underid ttelsen kortimer temligen oväntad, då man fy ke sport att hans helsa försämrats, ej hel1 px r att Derbys folk och Disraelis barn varit etänkta på något häftigare anlopp fiotiie en 50-årige statsmannen. Kanske är detl 47 ed honoim liksom med den der kungen — i gamla historien, hvilken slutligen blef ängslig öfver sin beständiga lycka, att an kastade sin djrbaraste ring i hafvet yr att försona gudamakter, som möjligen g oro afundsjuka på honom. Men fikssom ungen i... (han har verkligen haft den ki turen att jag glömt hans namn och hans ke) förföljdes af en så ihärdig tur att han I 4 tt par dagar derefter, då han satt och åtlp, epparrotsgädda, återfann sin ring i fiskens! 4, uk, så kan det också hända att gamle almerston en vacker dag blir åter införd d det kabinett, som han nu säges stå i beegrepp att lemna. Ty finns det någoning. särskildt ttmärkande för Palmerstons olitiska och parlamentariska bana, så ärt et onekligen — framgång: Visserligen ar älven ban stundom fått kläda skott och llhört de besegrades antal, men nästan allid: har äfven då hans person och hans poitik endast obetydligt och så att säga tillälligt drabbats af nederl:get, ja han har ågongång sjelf gjort nederlaget skenbart ullstindigare än hans motståndare önskat, synnerhet om Hans skarpa blick skymtat n närmare eller fjermare vedergällningslag; och han har alltid slutat säsom segare. Denna beständiga framgång har hos honom alstrat en — hur skall jag säga? — en sjelftilltäcklighet, som stundom antagit skepnaden af öfvermiöd; och det skulle icke förvåna mig om, derest vår Herre har näot att anmärka emot honom på yttersta dagen, Old Pam skulle försöka ?reklamera? sina rättigheter som engelsk undersåte? och upprepa sitt magnifika Civis romanus sum. Vårt Jlandstiog har i dag afslutat sin verksamhet, och att frukterna af denna bli välsignelsebringande tar jag för afgjordt, om de också icke så lätt och så spart kunna upptäckas. En af de vigtigasle frågor, som der afhandlats — den om landsvägarnes förbättring — har blifvit hänskjuten till en komite; får nu se om den utvecklar någon större lifaktighet än de kongl. komitterna för sed hafva. Men kanske skall man fortfarande tycka det vara synd att röra Vid landsvägarnes uråldriga? inrättning. Reser man i en svensk landsbygd och ser framför sig en slätt och vid dess slut ett ställe, dit man ämnar sig, så inbillar sig kanske den, som är mindre van att resa i k n Vv n ö b IL a r t Yv Vv 8 1 I f g c j 6 I t 1 s j L i j ! Sverge, att han skall. komma dit på den Å t-— meo ee PF ORO TN a, m till underhållande på jordbrukets bekostnad kortaste och jemnäste vägen. Bort det: vägen slingrar sig fram som ei orm, ehuru han kunde vara rak som en lineal; Han uppsöker hvarje liten höjd, som möjligen på fältet står att finna, och krånglar sig öfver den. Men att ändra detta förhållande har utan tvifvel ansetts som en förnärtielse mot vår uråldriga historia och fädrens vishet. Egentligen var det då icke våra fäder, utan fårens och hornboskapens, som först utstakade vägarne, men utstakningen är i alla fall uråldrig. Bemälde ingeniörer gingo nemligen helt filosofiskt och-lugnt och tänkte egentligen icke på annatän huru de skulle hitta på hvar skogssnären voro minst ogenomträngliga och marken minst sumpig. Der de gått i går gingo dei dag, och så kommo vallhjonen traskande efter. På det sättet upptrampades gångstigar, hvilka i tidernas längd så småningom wtvidgades och planerades till landsvägar — alltid med bibehållande af samma välberäknade riktning, som oxar och får först hade gifvit dem. Sedan indelades vägarne och förvandlades till ibland de bästa i Europa. Öfver vägarnes underhåll höllo vederbörande sträng tillsyn, men att omlägga, jemna, förkorta dem, kom icke i fråga, ehuru det skulle kunnat lätt uträknas, att en sådan åtgärd skulle inom kost fullt betala sig genom minskad underhållskostnad, rörelsens lättande och skilnaden mellan de tyneder, som med samma kraft kunna fram: skaffes på en jemn och på en backig väg. Men detta var den lilla rörelsen, den hvari folket deltager dagligen och stundligen, Thvaraf det skulle skördat frukter, der dessa varit nödvändigast — i sina små och dagliga sträfvanden. Dessa hafva befunnits för obetydliga att uppmärksammas, upptagen som man varit af planer till vä diga nationalarbeten, förvånande monumenter af nästan öfverdådiga ansträngningar, fredliga Carl XII:s bragder. En lycka är, om detta går väl i längden, om icke till slut vårt land, obefolkadt med närande och öfverbefolkadt med tärande medlemmar, kommer att se ut som om det lede af engelska sjukan? (hvilket af några anses såsom tecken till intellektuel förkof-Jran). Och då tryta väl snart utvägar till bergning äfven på andra håll än inom landtmäteriet. Jag påminner mig, att en af mina vänner från akademien, redan för många år sedan, i en af dessa stunder, då glädjen brister För de så kallade humorister. beklagade sig, att han icke såg någon an nan utväg för sig att komma fram i verlder än genom att stifta en ny religion i för ening med viktualiehandel? — en tanke som kanske gifvit första upphofvet till er annan, redan förverkligad: anläggandet a en politisk affärsbyrå iförening med diverse handel. Måttet för min artikel är redan fullt, oci ännu äro så många märkliga saker ovid rörda: den unga Nerikehertigens dop oci deraf alstrade fenomener, de yppade farhå t, år gorna för herreeller bonderegemente (mal vet icke rätt hvilketdera) såsom en följ