Aftonbladet – 23 september 1865, sida 3

Borta och hemma. Det är ett mycket gammalt bruk att ineda en konversation med ett banalt utbyte f tankar om väderleken, och troligen lika ammalt är bruket att gyckla öfver denna ed, såsom vittnande om enfald och tölpktighet. Men deruti har man bestämdt rätt. Detta bevisades redan för fem och jugo år sedan med mycken skarpsinnighet f en spirituel författare i ?Linneea Boreais. Jag minns nu icke hvilka skäl denne nför till försvar för väderleken, såsom kon;ersationsämne, jag påminner mig blott att van ifrigt förmanar att, under konversatioens lopp, söka undvika det lilla ordet ?ja;å?, hvilket han funnit vara ett af de farligaste skär, på hvilka en konversation kan stranda — en sats, hvars riktighet säkerliven också litet hvar sett af egen erfarenhet bekräftad. Ingenting är för öfrigt lättare än att med exempel, hemtade ur alla tiders och folks historia, bevisa, att väderleken alltid haft stort inflytande på verldens öden. Huru ofta har icke en motvind afgjort en drabbnings utgång? Hade termometern icke stått så lågt anno 1658, så skulle Gyllenborg aldrig fått besjunga Tåget öfver Belt?, och hade den likaledes stått några grader högre den olyckliga vintern 1812, så skulle kanske Napoleon I i lugn fått sluta sin bana å Frankrikes kejsartron och den ryska gamens klor nu varit så lagom hvassa. Och nu anser jag mig hafva nöjaktigt styrkt min befogenhet att orda något om September månads fagra anlete; men som det ligger i menniskonaturen, enkannerligen den svenska, att vara ifrigare för ernåendet af en jag härmed låta ämnet falla, endast tilläggande den anmärkningen, attde sköna höstdagarne nu Jida till sitt slut; den stora höstflyttningen och, om jag ej misstager mig, äfven pigmarknaden? i Westerås stå nemligen för dörren, och båda dessa betydelsefulla tilldragelser ha, som bekant är, Jupiter Pluvius en gång för alla tagit under sitt hägn. Apropos flyttning, så har en storflyttning nyss företagits af två berömda generaler, Lamoriciere och De Meza; om begge gäller, att det skulle varit lyckligt för deras rykte som fältherrar och medborgare, om flyttningen skett några är förut: minnena af Constantineh oeh Idsted skulle då icke varit fördunklade af Castelfidardo och Dannevirke. Då allt ger anledning förmoda att, när den franska expeditionen landstigit i Civita Vecchia, man får erfara att Österrike marscherar på Rom för att återinsätta påfven och befästa hans makt, så anser jag det vara höj tid att bemyndiga vår regering att låta de franska trupperna rycka ar emot Rom för att rädda, om icke den romerska republiken — hvilken, ja; beklagar det, numer: kanske icke kan räddas — Åtminstone friheten... .... Omständigheterna äro så allvarsamma so: de kunna vara; en fransk truppkår befinner sig nu vid Roms portar, kanske omgifven at en in surgerad befolkning, glödande af rättmätig för trytelse öfver det anfall, som man gjort mot des: frihet...... Dessa ord yttrades i franska kammarer år 1849 — at hvem? Förmodligen af någor rödrepublikansk fritänkare, som icke hyste minsta vördnad för pålven, och äp mindr lför bans verldsliga makt. Missteg: deför I skräckliga ordev uttalades af general La moricidre, densamme som elt årtioude der lefter bjöd ut sig till. öfverbefälhalvare fö rättighet än för utöfvandet deraf, så vill jö