Aftonbladet – 23 september 1865, sida 2

—— — -—-.AsA-— —— ——— och skjutit den tillbaka från det blossande ansigtet, så att hon nästan stod med blottadt hufvud. Med hela en läkares myndighet satt Gilbert åter på henne hufvan oci knöt ihop banden under hakan. Beatrice lät honom med ironiskt lugn göra som han ville. I detta ögonblick brydde hon sig föga om Gilbert. Han hade sårat hennes stolthet, och man rörde icke förgäfves vid Beatrices stolthet. Men antingen var Gilbert alldeles okunnig om att han hade sårat henne eller också ville han icke genom sitt uppförande visa att han erkände det. Han var lugn och obesvärad — kall var det ord, som Beatrice begagnade i sina tankar. Hon kände sig både retad och sårad, och yttrade några få ord om att hon helst önskade ätervända hem. Mr Gervoise såg dem från sitt fönster, då de gingo genom trädgården, och Beatrices ansigte berättade honom att sakerna icke gingo efter önskan. Men denne herre tappade icke så lätt modet; han endast log för sig sjelf och tänkte: Vänta litet, min docka, inom kort ska han komma att uppföra sig. bättre.? Gilbert var klok då han sade, att han skulle resa på måndagen, om det blefve möjligt. Detta blef emellertid icke fallet. Mr Gervoise sjuknade plötsligt under natten mellan söndagen och måndagen, och under sådana förhållanden kunde Gilbert naturligtvis icke lemna sin far. Doktor Rogerson, som i hast blifvit tillkallad, förklarade att det var fara å färde. Gilbert kunde likväl icke låta bli att betvifla detta, och hvad Beatrice angår, dolde hon knappast sitt tvifvel. Gilbert såg emellertid så allvarsam ut, då hon gjorde den minsta hän syftning derpå, att hon slutligen lemnade temat om styffaderns sjukdom för att vända sig till ett mera lämpligt. (Forts.)