Aftonbladet – 23 september 1865, sida 2

att någonsin lemna Carnoosie. Låt henne komma till mig och låt mig lära känna och älska henne; det skulle vara ett stort nöje för mig att sedan tänka på er båda. Ni skulle vara som bror och syster för mig, och om Gud skänker er några barn, skulle de bli liksom mina broroch systerbarn. Jag skulle då känna att jag har en slägt — något som jag inte nu kan göra. Gilbert fortfor ännu att tiga. Beatrice betraktade honom med förvåning. Slutligen sade han: CMissförstå mig inte, Beatrice. Hvad pi ber mig om, är omöjligt. Afven min far ville att Lucie och hennes mor skulle komma hit, men jag afslog det. Jag sade honom inte hvarför — er ska jag deremot säga det. an gjorde ett kort uppehåll. Beatrices frågande blick bad honom fortsätta. SJag har gifvit er en oriktig bild af mamsell Joanne, sade Gilbert, ifall ni tror henne vara en fullkomlig varelse. Hon är för ingen del utan sina fel. Så föga jag känner henne, vet jag dock, att svartsjuka, tyst och stilla svartsjuka, är hennes skötessynd. Det har emellertid inte skrämt mig, ty jag har känt att jag skulle komma att bespara henne alla anledningar till en sådan känsla. Hon behöfde aldrig bli svart sjuk på mig, tänkte jag, ty hon skulle aldrig få någon rival. Men en sådan skulle hon ganska säkert se i er, Beatrice, ifall hon komme hit. Hon skulle visserligen inte kunna misstaga sig på arten af vår vänskap, men på denna vänskap skalle hon utan tvifvel bli svartsjuk, och det kanske inte utan skäl, tillade Gilbert helt oförstäldt. 4Svartsjuk på mig! sade Beatrice och blef lika röd som hennes hufva.