Aftonbladet – 21 september 1865, sida 2

nig, och jjag fruktar, Gilbert, att jag inte var vid lynne att lyda några varningar. Mr Ray har jaz att tacka för mycket, och ag kände det, men han var ständigt ett näl för tvifvel och grubblerier, och ham ir nu död; och så växte jag upp så som jag sade, och lef Beatrice Gordon och litet af en hedning, fruktar jag. Gilbert blef plötsligt allvarsam och beraktade lenne uppmärksamt. Han hade ett par gånger under sina samtal med Beatrice kommit att vidröra rehgionen. Och hvar gång detta händt, hade hon iakttagit en sorgsen tystnad eller vändt samtalet åt annat håll. Gilbert visste under hvilka vilkor Beatrice hade blifvit öfverlemnad åt hans fars förmynderskap, och måhända visste. han äfven lhuru mr Gervoisezefter all sanolikhet hade uppfyllt sitt åliggande mot 1enne. Hedning !? sade han slutligen. Numenar ni väl inte hvad ni säger, Beatrice Beatrice teg. En smätsam känsla stod att läsa i Gilberts ansigte. Religionen hade, likasom pligt, heder och grundsats, slagit djupa rötter hos honom, och det plågade honom at höra Beatrice tala på detta sätt. Han såj äter på heme och sade med en halfqväft suck: ?QO, Beatrice! Beatrice!? ?Jag kan inte hjelpa det?, sade hon, helt oförstäldt oeh till och med litet trotsigt. Jag har sagt er, Gilbert, att jag lefvat utom verlden ech dess lagar och bruk. En enda gång, för många år sedan, tog mamma mig med sig på en promenad i vagn utåt landet. Mies Jameson var met 088. Hon och jag; stego af och spatserade fram: till en liten kyrka. Jag vet inte hvarför det var gudsstjenst der, men gå var det.