bekantskap; den hade just icke något öfverflöd af hjertlighet; Beatrices var ständigt färdig att bryta ut i systerlig ömhet, men Gilberts aldrig. Hela hans sätt vittnade om en öfverlagd återhållsamhet: det var omöjligt att anklaga honom för köld, men å andra sidan skulle det varit bra svårt att upptäcka någon ömhet i kans uppförande mot Beatrice. Heta något, som mrs Gervoise såg med en moders skarpsynthet, kände Beatrice djupt och lifligt. Gilberts närvaro på Carnoosie var henna både en sällhet och en plåga. Hon hade helsat honom välkommeh med hela värman i hennes gamla vänskap, och nästan i samma ögonblick hade hon känt att hon icke var för honom hvad han var för henne. Förgäfves hade hon sökt att återvinna denna sin barndoms förlorade skatt; hvarje dag tycktes allt mer aflägsna Gilbert ifrån henne. Han var artig, intagande, ja, älven förtrolig; men, tyvärr, han var icke mer hennes vän, och tyvärr, han önskade icke vidare att vara det. Det var myc et hårdt och påkostende, men Get var ett faktum, alt t il bert icke önskade hennes vänskap. Om Beatrice hade varit mera fåfäng än ho. var och egt nägon mera erfarenhet af lifvet, skulle hon gissat att Gilbert var försigtig, men icke kall. Men Beatrice kände endast föga sig sjelf och huru hon skulle bära sig åt för att röra en mans hjerta, Smieckrande röstey hade icke tidigt lärt henne, att hennes avpart af qvinliga behag var ovanligt stor: hon visste att hon såg bra ut, men denna obestä da kunskap omfattade också hela hennes vetande i detta afseende. Dessutom betraktade hon icke tilbert som en främ. ling, och huru kuade han väl tänka sig henne annat än eom lilla Beatrice? Nej, det var icke detta: den bedröfliga sannin