Aftonbladet – 21 september 1865, sida 2

AT —————V en objuden gäst, än Gilberts hjerta var stängdt för den sköna eguriangn af Carnoosie. Gilbert hade i sin tidiga ungdom haft mången bitter erfarenhet. Han kunde afhålla sig från farliga nöjen, lika väl som skydda sig mot brottsliga passioner. Då den första värman vid deras återseende var förbi, insåg han att Bea:rice kunde bli honom farlig. Sådan som hon stod framför honom, ung, vacker, rik, smakfullt klädd och framför allt förtrolig och öm, betraktade henne Gilbert med fast blick och tänkte: eDen flickan är en diamant, en kostbar juvel, som inte passar en fattig karl. 182 skulle kunna lefva en hel månad för hvad hennes MOrgonklädning kostar! Det skulle just vara herrligt att tänka sig denna präktiga paradisfågel i den bur jag har i Verville eller att tänka sig mig, den fattige doktorn, lefvande på Carnoosie af en qvinnas frikostighet! Han rodnade och rynkade pannan vid denna tanke. aNu är det ni, Gilbert, som ser feberaktig ut, sade Beatrice, betraktande honom uppmärksamt. Gilbert rodnade ännu starkare, ty han var uug och känslig, ehuru sjelfförsakande; han var äfven blyg, i trots af all sin stolthet, och hade icke förlorat förmågan att rodna. Jag är för svag at valsat, sade han, i det. han försökte gifva samtalet en munter vändning. Ni vet inte hvilka svaga nerver vi ha, nous autres mådecins !? tJag kan inte finna någon svaghet hos er, Gilbert4, anmärkte Beatrice, i det hon satte sig på något afstånd ifrån honom och såg in i elden, medan hon talade. CNi äl som stål — kall och oböjlig. eMen stål låter böja sig.