Aftonbladet – 20 september 1865, sida 3

Håll takt, sade hon. Nej, inte så; men, Gilbert, kan ni då inte räkna ett, två, tre? Så der ja, det är bättre. Ack, en sådan skalk ni är, ropade hon, då han plötsligt bortlade sin tillgjorda tafatthet och började att i liflig takt valsa med henne omkring rummet. SÅh ni dansar ju ypperligt IX East, sade Gilbert helt allvarsamt; jag har baft namn för det. Åh, det var förtjusande, ropade Beatrice, nästan vild af glädje. SForteie, miss Jameson — fortare! Och miss Jameson spelade fortare, och de flögo omkring i den magiska dansen, och båda rgände sig så som om de önskat att den aldrig skulle taga slut. Beatrice hade aldrig känt ett så lifligt nöje. Hon hade lärt sig dansen, men aldrig. varit i illfälle att få använda sin :ärdom; hon hade lrömt derom natt och dag och längtat derefter om morgonen då hon vaknade, och ou upplefde hon ändtligen denna glädjeGilbert var hennes kavaljer, och den flammande eldbrasan och den mot rutan. pi. skande snön gåfvo ett ökadt behag åt denna njutning. Men just som hon tänkte: 4Ack, det finnes ingenting som kan liknas vid detta! stannade Gilbert plötsligt, och båda stodo stilla i midten af rummet. Nå, hvad är det? ropade Beatrice. Ni bör inte valsa, miss Gordont, sade han allvarsamt; det hetsar upp er för mycket. Vid dessa ord satte han gig ned, knäppte ihop händerna, sträckte ut benen och lade dem i kors, tydligen fast besluten att icke vidare använda dem till Beatrices nöje. Men jag försäkrar att jag mår utmärkt vält, sade hon ifrigt, se så, kom nu, Gilbert. (Forts.)