Aftonbladet – 20 september 1865, sida 3

spelaX, fortfor Beatrice ifrigt. Gilbert och jag ämna dansa. tHvad för slag? utbrast Gilbert. Ni vill väl inte säga att ni, som är en fransman, inte kan dansa?: ropade Beatrice i förtrytsam ton. Nej, det tror jag verkligen icke att jag kan. Nå, så får jag väl lära er Se så, Gilbert, ni måste göra det af ren barmhertighet. Jag kan dansa, men har aldrigi hela mitt lif varit på någon bal. Se så, kom nu! Som det inte kan bli en kadrilj, så få vi väl taga oss en vals. En afedra bästa valser, miss Jameson — Hertigens af Reichstadt vals, om jag får be! Det låg grymhet i Beatrices ord, ehuru hon icke visste det; miss Jameson, som icke var så synnerligt hemmastadd i musiken, kunde bara denna enda vals. Arma varelse, huru ofta hade hon icke, förd i dansens hvirflar af den vackra trettiofemårige mannen, känt sig som i himlen, då hennes syster spelade denna vals på det gamla skrälliga pianot! Men hvad bekymrar sig ungdomen om andras flydda ungdom? Och medan miss Jameson lydigt satte: sig till pianot och suckade sitt Äfven jag i Arkadien har varit, under det hennes fingrar flögo öfver tangenterna, ropade Beatrice till Gilbert: Kom! Fort, fort! Men om jag kommer att göra misstag, invände han med låtsadt motsånd. Nå ja, då får jag räta er. Se så, söla nu inte längre.4 Gilbert lydde vida mera långsamt än Beatrice önskade. Lika formliet som om de hade varit i en balsalong närmade han sig den otåliga flickan och med orden tkom ihåg att ni hjelper migX, lade han sin arm kring hennes lif och började dansen.