Aftonbladet – 20 september 1865, sida 2

Beatrice såg in i elden och log, men kände ett stygn i sitt hjerta. Hon kände djupt och lifligt och förstod Gilbert mycket väl. Hon var ett angenämt minne från hans barndomsår, men mera var hon icke — och fick ej vara någonting i hans pärvarande lif, som hade farhågor och förhoppningar, och syften och önskningar, med hvilka Beatrice Gordon och Carnoosie icke hade den ringaste gemenskap. Då hon kom till denna sorgliga slutsats, satte Gilbert henne åter i förlägenhet genom att säga: Nu har jag en stark aning om att ni aldrig har drömt om mig, miss Gordon, och att stackars Gilbert hastigt blef förgäten. Säg mig det likväl inte. Jag vill hellre ingenting veta om denna sak. Måhända vet ni inteX, tillade han i en mera allvarsam ton, att jag efter vår skilsmessa låg sjuk i tre veckor uti Verville?4 Sjuk! Var ni sjuk, Gilbert?? utbrast Beatrice. Ja, och det ganska sjuk ändå, ty feber sällade sig till det öfriga. Och ni?4 tilllade han och såg henne forskande i ögonen. Beatrice rodnade och såg helt ångerfull ut. Jag kunde inte förtära någonting den dagen då ni reste, började hon. Men er matlust återvände den följande morgonen. — Det var just hvad jag kunde vänta af lilla Beatrice. Förtrytelsens tårar uppstego i .Beatrices ögon. Jag förstår er inte, GilbertX, sade hon litet häftigt; jag känner mig så lycklig af att återse er, och ni tycks endast tänka på hvad jag var för många är sedan. 4Har jag misshagat er?4 frågade Gilbert med mildt allvar.