ME MMM AR 0 ONA VO Cimbria och svenska ångfartyget Skåne rörande å förstnämnda rederis sida väckt ersättningsanspråk för den totala förlusten af ångfartyget Cimbria vid detta fartygs sammanstötning i Öresund med ångaren Skåne, den 14 Okt. 1858. Man torde erinra sig, att rättegången i början af förlidet år slutligen afdömdes af högsta domstolen, som fastställde underrätternas domar, genom hvilka Cimbria-rederiets käromål hade blifvit ogilladt. Detta rederis rättegångsombud, häradshöfding Beckman, har dock nu under åberopande af 3 31 kap. rättegångsbalken, som stadgar: Hafver någon funnit nya skäl och menar, att dom, som vunnit laga kraft, dermed häfvas kan, söke konungens lof att saken må ånyo skärskådas, och varde då förvist till den rätt, Xsom sist hafver dömt deri?, sökt få saken ånyo skärskådad, sedan honom eller hans hufvudmän lemnats tillfälle att förebringa de nya, enligt hans åsigt allt hitintills okända skäl, som han till stöd för sin begäran andrager, och af hvilka vi här återgifva det hufvudsakligaste, då sakens ovanliga beskaffenhet synes egnad att ådraga densamma oanska mycken uppmärksamhet. Hr Beckman yttrar i sin skrifvelse till K. M:t: Hos Stockholms rådhusrätt hade mma bemälde hufvudmän väckt påstående emot rederiet för Aingfartyget Skåne samt befälhafvaren å fartyget, kaptenen Lyth, med yrkande, att som den sistnämnde genom bristande uppmärksamhet och felaktiga i strid med gällande föreskrifter vidtagne manövrer vållat detta fartygs, natten till den 14 Oktober 1858 uti Öresund inträffade sammanstötning med ångfartyget Cimbria, hvarvid detsamma skadats så, att det inom en kort stund sjunkit, Lyth måtte förpligtas ersätta all den skada och förlust, jemte de utgifter för redare och befraktare af Cimbria samt andra vederbörande, som genom fartygens sammanstötning uppkommit, samt att Skåne med dess innehafde last måtte till gäldande deraf användas och i mät gå. Genom särskilda domar blef detta käromål på anförda skäl af rådhusrätten äfvensom af Eders K. M:ts och rikets Svea hofrätt ogilladt; och har, sedan jag hos Eders K. M:t öfver hofrättens dom i underdånighet fullföljt klagan, Eders K. M:ts högsta domstol under den 2 November 1863 företagit saken till afgörande samt, genom dom den 25 Januari sistlidne år, yttrat sig på följande sätt: Emedan, såsom hofrättens dom innehåller, i Ssaken förekommer, att vid ifrågavarande tillfälle den 14 Öktober 1858 på morgonen, skenet från ångfartyget Cimbrias sidolanternor ej kunnat ombord å ångfartyget Skåne upptäckas förr än högst två minuter innan påstötningen inträfade, då deremot Skånes sidolanternor varit från Cimbria synliga tio minuter derförut; och verkan af hvad sålunda i afseende å Cimbrias si?dolanternors bristande lysningsförmåga är vordet utredt, destomindre förringas deraf, attvittnen förmält sig hafva dels från samma fartygs däck och dels då de efter olyckshändelsen begifvit sig från fartyget i båtar, funnit nämnde anternor brinna klart, som det icke ens kunnat ådagaläggas, att under den förflutna natten vidtagits med lanternorna å Cimbria sådana åtgärder, hvilka, enligt sakkunnige mäns på ed uttalade omdöme, varit nödvändiga för bibehållande af deras lysningskraft och för möjligheten af ljusskenets spridande till författningsenligt afstånd, ty och som det säledes ligger befälet å Cimbria till last, att fartygets lanternor cke hållits i behörigt skick, samt i denna uraktlåtenhet, hvarigenom befälhafvaren å Skåne Pbetagits i lag angifven utväg att tidigt erhålla kännedom om mötande ångfartyg och att förbereda deraf tiil olyckas förekommande påkallad manöver, hufvudsakligaste anledningen till fartygens sammanstötning måste sökas; alltså och ehuru, såsom sökanderna anmärkt, befäl?hafvaren å Skåne, sedan han omedelbart före olyckans inträffande, kommenderat stopp och back?, förordnat om fartygets vändande åt babard, i stället för åt styrbord; likväl och enär, i betraktande af fartygens närhet intill hvarandra och den riktning hvari de då framgingo, äfvensom jemväl af den större fart hvarmed Cimbria, hvars maskin ej backat, fortgick, ingalunda antagas får, att under då förhanden varande omständigheter, den manöver, hvartill lagen vid möte med ångfartyg, i allmänhet häns visar, kunnat afvända sammanstötningen eller ens minska dess följder, pröfvar K. M:t rättvist att med tillämpning af grunderna i 11 momentet 8 artikeln af Försäkringsoch hafveristadgan den 2 Oktober 1750, gilla det slut i saken, hvari domstolarne stannat; skolande sökanderna ersätta vederparternas kostnader hos K M:t efter förteckning med 109 rdr 75 öre jemte hvad som åtgår till lösen af K. M:ts dom. Det vederbörande till underdånig efterrättelse länder.? Den utgång, som saken sålunda erhöll, framkallade emellertid hos mig åtskilliga tvifvel rörande riktigheten såväl af domslutet som af de skäl, hvilka derför blifvit anförde. Jag fann det nemligen vara vederbörligeu styrkt, dels att Cimbrias lanternor, såväl före, som vid och efter fartygens sammanstötning, brunnit klart, dels att personer å Cimbria tio minuter före olyckshändelsen och intilldess densamma egt rum, sett Skånes lanternor, Jag fann vidare, att de personer, som vid tillfället uppehållit sig å Skånes däck, och blifvit i målet hörde, intygat, hurusom de, oaktadt fästad uppmärksamhet å farvattnet framom fartyget, icke varseblifvit Cimbrias lanternor förr än högst två minuter före olyckan. Dessa omständigheter syntes mig stå i strid med hvarandra, och jag kunde ej förklara anledningen till denna stridighet, enär jag ansåg det vara klart, att derest man från Cimbria sett Skånes lanternor, man äfven bort från Skåne kunna se Cimbrias lanternor. Öfvertygelsen att de å Cimbrias sida åberopade och afhörde vittnen i sina vittnesberättelser följt sanningen bredvid den misstanka om ett motsatt förhållande, som ville hos mig göra sig gällande, vid betraktande af de skäl, dem högsta domstolen till stöd för sitt domslut åberopat, uppväckte hos mig en pinsam känsla, som allt emellanåt lät hos mig uppstå en stark åtrå att söka utforska huruvida icke samma vittnen kunnat vittna fullt sanningsenligt och Cimbrias lanternor äfven hafva lyst författningsenligt, samt vittnena hafva sett Skånes lanternor tio minuter före olyckshändelsen, utan att de å detta fartyg vid tillfället å däck befintliga per soner kunnat se eller varseblifva Cimbrias lanternör förr än högst två minuter före sammanstötningen. Likasom många upptäckter varit en följd af slnmpen, så inträffade äfven nu er händelse, som vid mitt bemödande i berörde hänseende kom mig till hjelp samt bidrog till upptäckten af ett förhållande, som för mig förut var okändt, och som, om det äfven må hafva varit för vetenskapsmannen i teoretiskt hänseende kändt, likväl mi; veterligen icke varit kunnigt för allmänheten, likasom icke heller för högsta domstolens ledamöter vid målets afgörande, såsom ock de till stöd för domen åberopade skäl vid handen gifva. Denna upptäckt skingrade mina tvifvel och tillfredsställde min åtrå om vinnande af upplysning i afseende å förvt omnämnde omständighet. Jag företog nemligen en afton en spatserfärd utom staden, Förbigående en stuga, uti hvars fönster jag såg ett brinnande ljus, varsebief jaj derjemte några hundra alnar framåt den, väg, ä hvilken jag ämnade fortsätta min vandring, ett annat ljus. Dit anländ, kom jag att vända mig om, men kunde dervid icke upptäcka det förra ljuset. Finnande sådant besynnerligt, begaf jag mig tillbaka å samma väg, för att efterse samma ljus och om det fortfarande brunne. Jag